Denna Onsdag, i detta nådens år 2010, är ämnet TV-underhållning, närmare bestämt programmet ”Lyxfällan”. Nu är det så att jag väldigt sällan ser på TV och då så gott som aldrig på TV3, senaste gången jag såg deras lilla logga uppe i hörnet var närmare sju år sedan. Min mycket bristfälliga kunskap om detta program hämtar jag följaktligen från Youtube och bygger hela mitt resonemang på vad jag ser där. Jag tittar lite förundrat på människor som lever skyhögt över sina tillgångar och tänker sakta; ”Herregud, om det är härifrån som allmänheten får sin syn på skuldsatta så ska vi vara glada att dom inte lynchar oss.”
Jag känner ingen som helst gemenskap med de personer som presenteras i Lyxfällan. Vad jag ser är ett jävla habegär kombinerat med mer än en smula ekonomisk okunskap och en skopa rejäl, gammaldags dumhet. Ser det ut så här i verkligheten? Nej, jag måste säga nej. Det är fortfarande så, jag har sagt det förut och tänker fortsätta upprepa det, att överskuldsatthet beror i få fall på lyxkonsumtion. Arbetslöshet, konkurs, skilsmässa och sjukdom, dom fyra stora anledningarna, ser jag inte något av i dom Youtubeklipp jag orkar mig igenom.
Vad ska man göra åt det här förbannade larvet då? Stena producenterna, eller kräva en speakerröst som förklarar att det här handlar inte om vanliga skuldsatta utan om folk med skev verklighetsuppfattning... Ska vi kräva att dom som motpol gör ett program som handlar om en evighetsgäldenärs vardag, om inkassomaffians metoder och Kronofogdens roll som legoknekt? Jag tror att vad vi än skulle föreslå så plockar dom fram miniräknaren, knappar en stund och säger sedan: "Har ni någon sån där evighetsgäldenär som är hermafrodit och gillar att ha sex med krokodiler? Då kanske vi kan göra något, det skulle kunna ge lite tittarsiffror." För visst är det vad allting till slut handlar om, siffror... dom förbannade siffrorna.
Jag röstar för att vi stenar dom jävlarna, det blir enklast så.
Jag somnar, jag drömmer, det är suddigt, oklart... sedan ser jag två kostymklädda herrar kliva in genom min dörr. Dom presenterar sig som Charlie och Mathias från ”Lyxfällan”. Dom har kommit för att hjälpa mig ur skuldträsket, få mig att bli en ansvarsfylld medborgare, att bli Skuld-Dwight med hela Svenska folket. Här ska göras habil TV-underhållning, dom har dansare med sig. Dom ser gigantiska ut där dom sitter i soffan jag fick ärva av Ljuramannens mor, dom rotar i mina papper och jag sitter i den fåtölj jag tog med mig när min senaste arbetsplats stängde igen för gott. Jag klamrar mig fast vid armstöden, svettas, rör mig inte, säger inget. Charlie viftar med ett papper från Kronofogden och vrålar; ”Vad fan är det här? Underhållsskulder? Du får göra dig av med ungarna, det är inget annat” Men... försöker jag och blir avbruten av att Mathias ryter; ”Vi är här för att hjälpa dig! Begrips?” Dom fortsätter att rota, läsa högt, gapskratta och skrika, nu med megafon. ”Apoteket? Hyresbostäder? Landstinget? E-on? Östgötatrafiken? Din förbannade lyxkonsument! Ditt as, livstid, livstid. Vi är här för att hjälpa dig.” Dansarna snurrar runt till tonerna av ”Flottarkärlek”. Claes Månsson kommer in och spelar dragspel samtidigt som han rappar. Han räknar upp samtliga mina skulder medan Charlie och Mathias sjunger Doa-Do-Doa. Programmet slutar med att Eva Liedström Adler bär iväg med min tramporgel som hon senare säljer på torgmarknaden. 12:50 får hon och det kommer senare att dras från min skuld. Solen går långsamt ner över korrugerade plåttak och en katt skriker...
Inlägg
