Jag växte upp i skogen, i dom delar av Östergötland där det på 70-talet fortfarande fanns troll. Människorna som levde i dom trakterna var i många fall lite annorlunda. Vi hade tant Lisbeth som avskydde jordgubbar men trots det envisades med att odla mängder av dom. Jag antar att anledningen kan finnas i det faktum att hon var väldigt ensam. I och med jordgubbslandet så fick hon åtminstone besök av traktens ungar som fick äta hur mycket av dom röda godsakerna dom orkade. När jag var sju började hon bjuda mig på konjak när jag kom dit. ”Håller förkylningen borta” sa hon. Lite längre bort, nedför en liten halvt igenvuxen skogsväg, bodde Martin och Gunnar i varsitt torp, dom ägnade större delen av tiden åt att avsky och förakta varandra. Martin åkte ett par gånger i veckan runt i grannskapet på sin gamla moped och berättade vilken idiot Gunnar var och vilka oförrätter han utsatte stackars Martin för. Gunnar i sin tur skrev brev till grannarna och berättade om det ränksmideri och ogudaktiga leverne som hans närmaste granne sedan 40 år ägnade sig åt. Sedan fanns Evert som var grishandlare. Han brukade lasta sin Mercedes full med griskultingar som han sedan åkte runt bland bönderna och sålde. Det var grisar i baksätet, i passagerarsätet och ibland även i en låda på taket. Framåt December kom han tillbaka, då med slaktredskapen i bakluckan. Alla dom här individerna framstår kanske som lite udda, men dom var inget. Stora originalpriset går till min bardoms stora skräck och fasa; John och Karin.
John och Karin var ett syskonpar i sjuttioårsåldern som bodde på en liten gård ungefär två kilometer från platsen där jag var bosatt. Dom var båda födda på gården och hade således aldrig flyttat hemifrån. Gården hade på 30 och 40-talet fått flera pris för bäst skötta gård, både i socken och häradsallmänning. Man delade ut sådana priser förr, möjligtvis gör man det fortfarande, det vet jag inget om. I vilket fall; deras far bad dom, när det var dags för honom att gå vidare till nästa värld, att dom skulle bo kvar och bevara gården som den var. Syskonen lovade och gjorde detta, men kanske inte exakt på det vis deras käre far hade tänkt sig. När en tegelpanna på taket sprack så fick den ligga kvar, dom hade ju lovat sin far att bevara gården som den var. När en ruta gick sönder kunde dom på sin höjd sätta för en masonitskiva så att det inte regnade in, dom hade ju lovat... Att måla huset var inte att tänka på. Klippa träd, gräs och buskar? Glöm det! Stället såg ut som en ostädad sopptipp, med människoliknande varelser boendes bland bråten.
Varje lördag åkte dom tre mil in till stan för att sälja egentillverkad ost och egenkärnat smör. Fordonet dom åkte på var en sliten traktor av 1940 års modell. John körde och Karin satt fastkedjad längst fram på den lilla lastpall som fanns där på äldre traktorer. Året runt, varje lördag, stod dom på torget och sålde sina mejerivaror. Karin brukade gå klädd i klänningar som hon sydde själv av säckväv och John gick omkring i gamla blåställ han ärvt av sin far. Syskonen var djupt religiösa, av den sorten som inte pratar så mycket om Jesus och Guds godhet utan mer om synden, straffet och det brinnande Gehenna. Deras religiositet tog sig bland annat det något udda uttrycket att när något av djuren dog så släpade dom ut det i skogen och kedjade fast det så att Djävulen inte skulle komma och ta det.
Skogen ja. Då är vi framme vid höjdpunkten gott folk. I enlighet med deras fars önskan skulle inte heller den skog som hörde till gården på något viss förändras. Det var inte tal om att avverka eller ens gallra i den. Det blev med åren en mycket mörk skog där ljuset aldrig nådde marken. Följaktligen dog all växtlighet på marknivå och det var en trollskog om jag någonsin har sett en, komplett med kreaturskadaver fastkedjade lite här och där. Som barn gick jag in i där en gång och ägnade sedan kommande år åt att drömma samma återkommande mardröm om barnätande troll som såg ut som John och Karin. Efter en sällsynt ihärdig storm i mitten på sjuttiotalet var stora delar av skogen att likna vid ett parti plockepinn och nu kunde myndigheterna inte tåla mer. Skogsvaktaren besökte dom och förklarade att skogen måste gallras ur, vilket syskonen givetvis tvärvägrade. Dom hade ju lovat pappa... Flera påstötningar gjordes men med samma resultat och till sist beslutades det om tvångsavverkning.
Följande fick vi berättat hemma, samma dag händelsen ägde rum, av en mycket skakad skogsarbetare. Skogsvaktaren dyker en förmiddag upp hemma hos John och Karin med ett arbetslag. Dom har traktorer, lastare, motorsågar och annat som kan tänkas behövas för att kunna göra en anständig skog av eländet. Karin kommer först ut och ber dom att bege sig för fan i våld därifrån. Ingen har en tanke på att lyda det rådet. Här ska det röjas skog, det är bestämmt och bara att finna sig i. Karin går in i huset och kommer genast ut igen, nu med en högaffel i händerna. Högaffeln visar sig passa precis runt skogsvaktarens hals och Karin naglar fast honom med den mot laduväggen. Skogsarbetarna skyndar fram för att bistå den nu mycket bleka mannen som hade tänkt sig en lugn och stillsam dag med lite skogsvård. Dom hinner inte fram innan dom hör John ropa på dom. När dom vänder sig åt hans håll så ser dom honom stå på verandan och stoppa patroner i hagelgeväret. Skogsvaktaren pissar på sig och börjar gråta, skogsarbetarna står mycket, mycket stilla. Det blev inte någon avverkning den dagen.
.jpg)
Inlägg
