Min förtjusande hustru brukar då och då ägna sig åt att tala om för myndigheterna att hon vet om vad dom sysslar med och att hon inte tycker att det är OK. Efter att konungarikets regering, med herr Reinfeldt i spetsen, tjatat igenom att EU ska ändra sättet att mäta fattigdom skrev hon följande brev till statsministern;
Hej,
Varför har du medverkat till att driva igenom ett nytt fattigdomsbegrepp som kunde dölja att fattigdomen i Sverige har ökat från 9% 2004, till 13% 2008...??
Fattigdomsbegreppet var grundat på oberoende forskning, vilket nu tas bort, till priset av att sanningen uteblir och det är upp till varje regering att definiera sitt eget fattigdomsbegrepp. Varför värnar du inte om så här viktiga saker?
Hälsningar: Rachel
En tid senare fick hon svar. Givetvis inte av Reinfeldt själv, han är för upptagen med att se ledsen ut och smida nya planer för att jävlas med konungarikets sämst ställda. Han låter istället en av sina knähundar tota ihop något slags försvar. Så här löd det;
Hej Rahel,
Tack för ditt e-brev till statsminister Fredrik Reinfeldt, vilket jag har fått i uppgift att besvara.
De allra flesta är överens om att fattigdom innebär att leva med en oacceptabelt låg levnadsstandard. Regeringens sätt att mäta fattigdom utgår från en absolut inkomstgräns vid vilken människor inte längre kan anses ha en skälig levnadsnivå. I Sverige används denna nivån således även för ekonomiskt bistånd.
Att vi mäter fattigdom på det här sättet beror på att det relativa mätningarna i stället förhåller sig till hela befolkningens förmögenheter, inte till individens behov. Med de relativa mätningarna skulle människor alltid räknas som fattiga, oavsett hur höga reallönerna är – om inte alla tjänar på kronan lika mycket. Det relativa fattigdomsbegreppet blir alltså inte relevant när det kommer till att synliggöra de som är i behov av samhällets stöd och bistånd.
Syftet med att mäta fattigdom är att synliggöra de människor som behöver hjälp och stöd från det gemensamma. Regeringen jobbar hårt för att bekämpa fattigdom, vilket också visas av att det absoluta fattigdomstalet i Sverige sjunker.
Med vänliga hälsningar,
Björn Dahlén
Brevenheten
Statsrådsberedningen
Vad ska man säga om det här då? Mer än att Börje Dahlén är en nonchalant jävel som inte ens bemödar sig att stava damens namn rätt.
Jag ska ta ett liten sidospår här och besöka skivbranschen. För ett antal år sedan så var man tvungen att sälja 50.000 exemplar, har jag för mig, av en skiva för att erhålla en så kallad guldskiva. Det var givetvis fantastiskt bra reklam att kunna säga att en väldig massa människor har köpt en viss skiva. Problemet var bara att det inte var särskilt många som som kom upp i dessa siffror och skivbranschen var så pass missnöjda att dom ändrade kravet för denna gyllene trofé till 20.000 exemplar. Helt plötsligt kunde man dela ut guldskivor i betydligt större utsträckning än tidigare och alla var nöjda.
Regeringen gör alltså något liknande, fast tvärtom...
Deras kamp mot fattigdomen går inte ut på att förbättra för dom som räknas till de fattigas skara utan man ändrar helt enkelt på siffrorna och sättet att räkna. Tror fan att fattigdomstalet sjunker då. Om vi nu tittar framåt ett tag. Vi plockar fram tarotkorten och spåkulan, det är nog så goda ersättningar för expertis och politiska prognoser, och ser vad som väntar om ett par år.
Med den politik som förs nu så kommer antalet fattiga att öka, vilket sätt man än räknar på. Dom skattesänkningar som genomförts är inte gratis och pengarna måste tas någonstans ifrån. Dom statliga företag man rear ut till näringslivet kommer att ta slut, vi har inte hur många som helst. Plundringen av sjukförsäkringen kan inte heller fortgå i en evighet, till sist finns det inte mer att ta av där heller.
Att låta dom som har mest bidra med lite mer är otänkbart, då får allianspolitikerna inga fler bidrag därifrån. Att låta medelinkomsttagarna betala skulle valtekniskt sett vara en fullständig katastrof eftersom det är den stora majoriteten och dom röstar på den som för tillfället ger dom mest pengar. Sjuka, gamla och arbetslösa är både i minoritet och försvarslösa, därför kommer pengarna även i fortsättningen att tas från dessa grupper vilket gör att dom som nu lever nära gränsen till fattigdom snart kommer att hamna under den.
När fattigdomen då ökar och regeringen vill visa att den minskar... fast den egentligen ökar, vad kommer man då att göra? Kommer man ännu en gång att ändra räknesätt eller kommer man att sänka gränsen som skiljer fattig från ”ickefattig”? Om man går på den sistnämnda linjen, vad kommer att hända med det ekonomiska bistånd som Björd Dahlén hänvisar till i sin skrift? Kommer man att sänka det? Vad kommer att hända med det så kallade normalbeloppet som kronofogden måste ta hänsyn till vid löneutmätning? Kommer man att sänka det ännu mer? Vad händer med de gamlas pensioner? Ska dom att sänkas ytterligare? Vid vilken nivå går smärtgränsen? När kan man inte sänka nivån lägre?
”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” skriver Fredrik Reinfeldt på sidan 112 i sin bestseller ”Det Sovande Folket”. Den kan ni ladda ner här, både gratis och lagligt. Med lite vilja så går det att äta sig mätt på 10 - 15:- om dagen, är det en rimlig gräns Fredrik?
När börjar folk försvara sig?
Inlägg
