Visar inlägg med etikett orättvisor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett orättvisor. Visa alla inlägg

tisdag 13 april 2010

Dwight är lite tvärförbannad

Det finns något som heter fattigdomsstrecket, alltså en skiljelinje där brytpunkten går mellan fattig och icke fattig. 2006 var skiljelinjen på 12.684 riksdaler i disponibel inkomst per månad. Har man under det så är man alltså att räkna till de fattigas skara. Jag ska inte fördjupa mig i det utan överlåter det med varm hand till mina kollegor som du hittar lite längre ner här på sidan. Jag vill bara säga att själv har jag aldrig varit i närheten av att ha 12.000 pengar efter skatt.

Jag har ungefär 2.300:- kvar när skattemyndigheten, kronofogden, hyresvärden och andra som har intressen i min ekonomi har fått sitt. Känner jag mig fattig då? Visst, jag skulle inte tacka nej till mer guld och silver men mitt liv hänger inte på det. Jag har i vuxen ålder vid åtminstone två tillfällen gett bort eller slängt allt jag ägt. Det var inga ofantliga tillgångar, det mest dyrbara, i pengar räknat, var en gitarr som jag idag skulle kunna sälja för ca; 20.000:-. Ångrar jag det? Nej, för det är bara fråga om saker som har det värde vi för stunden tillskriver dom och just då var det för mig noll och någon annan hade större nytta av dom. Jag försöker att inte sätta alltför stor vikt vid materiella ting, säger jag samtidigt som jag har tonvis med saker som ligger i drivor här hemma och just nu funderar på hur jag ska kunna skaffa mig den där mikrofonen för 8.700:-.

Återigen visar jag alltså att konsekvens inte är min starka sida. Nu ska jag gå vidare med att säga att man ska akta sig för att dra alla över en kam samtidigt som jag själv gör det. Varför? För att jag är så väldans tuff att jag får göra som jag vill.

Påståendet att det finns fattiga i Konungariket brukar främst mötas med protester från dom som har hög inkomst och stor förmögenhet. Jämförelser med Sierra Leone och Liberia brukar vara populärt att dra till med. Det här är, som jag påpekade för ett par veckor sedan, ett urbota idiotiskt resonemang. Ska man diskutera Svensk fattigdom så måste man utgå från Svenska förhållanden, inte jämföra med ett krigshärjat Afrikanskt land där befolkningen lever i en ofattbar misär. Då ska man i konsekvensens namn jämföra allt, överallt, alltid... och allt mister då till sist sin egentliga betydelse och endast floskler och meningslösheter återstår.

Att dom besuttna inte vill veta av att fattigdom existerar i deras omedelbara närhet kan bero på att dom har en liten rest av samvete kvar och för att detta lilla spår av samvete inte ska löpa amok och få dom att bli äcklade över sig själva och sitt överflöd så leker dom struts. Eller också är det på det viset att fattigdom äcklar dom och för att slippa obehaget dom känner inför hungriga och trasiga människor så leker dom struts. Huvudet djupt ner i sanden medan dom i sitt sinne vrålar ”Det jag inte ser finns inte och den ståndpunkten tänker jag hålla fast vid om så Fan tar hem mig”. Och då säger jag lugnt och stilla; ”Oroa er inte, det kommer han att göra... det kommer han att göra.”

Att politiker i bestämmarposition förnekar existensen av fattigdom får troligtvis skyllas på självbevarelsedriften. Om en ansvarig politiker skulle ställa sig upp och säga att det finns medborgare som får snåla in på mat, kläder, mediciner, tandvård och liknande, så skulle han/hon samtidigt medge att hon/han inte sköter sitt jobb. Politiker i opposition påpekar däremot väldigt ofta att det finns gott om fattiga i landet, sedan glömmer dom snabbt bort det när det senare blir deras tur att bestämma. Den nuvarande regeringen kan möjligtvis räknas till undantagen. Dom har länge ansett att den procenten av folket som tjänar mest är fattigast och har därför sett till att dom fått lika mycket av de senare årens skattesänkningar som dom 25 procenten som tjänar minst. Ett annat undantag är pensionärerna, alla politiska partier är rörande överens om att pensionärer är fattiga, fast bara under några månader var fjärde år. Sedan återgår dom till att vara stenjobbiga kverulanter som bara ställer till besvär.

Ensamstående mammor brukar även dom användas som politiska slagträn, av någon outgrundlig anledning så förutsätts det att en ensamstående mamma är låginkomsttagare och lever i djupt armod. Jag känner ett flertal damer som både bor ensamma med sina barn och tjänar dubbelt mer än vad jag någonsin gjort. Sedan finns det givetvis ensamma mammor vars ekonomi är på gränsen till obefintlig och vars vardag är ett satans krig, men att använda begreppet som en synonym till utblottad underklass är som att säga att alla hantverkare är som dom som presenteras i Fuskbyggarna eller att säga att alla skuldsatta är som dom som porträtteras i TV3’s freakshow; Lyxfällan.

Direktörerna i riket har så länge jag kommer ihåg tjatat om att dom är fattigast därför att deras kollegor på General Motors, Apple, IBM eller något liknande, tjänar dubbelt så mycket som dom själva. Direktörerna brukar med jämna mellanrum hota med att flytta utomlands om dom inte får enorma löner för sina enormt ansvarsfyllda arbeten. Ansvaret brukar sedan skötas på följande vis; Direktör Brölkuk slarvar bort 700.000.000:- för företaget, han tar sitt ansvar, avgår och kvitterar ut en bonus på 70.000.000:-. Enligt mig så vore det absolut bästa att se till att dom köper en enkelbiljett när dom söker lyckan ute i världen, skicka sedan med någon som tar ifrån dom passet så fort dom nått sin destination. Politiker brukar använda ungefär samma resonemang när det gäller löner, gny över att President Ditt eller President Datt tjänar mycket mer, och samma metod när dom rört till det;, ta sitt ansvar, avgå, låta någon annan ordna upp skiten dom ställt till med och sedan kvittera ut en skaplig pension.

När jag tänker på hemlösa, försörjningsstödstagare, på barnfamiljer som är jagade av kronofogden och andra som har det riktigt djävulskt svårt att få tillvaron att gå ihop så ter sig höginkomsttagarnas och politikernas gny, gnäll och tårar över det enorma skattetrycket och deras svältlöner som barnsligt djävla gnäll. Om det inte vore för att dom skulle börja böla och ropa på ordningsmakten så skulle jag ge dom en örfil och säga åt dom att sluta sjåpa sig. Förakt är en ganska bra beskrivning av mina känslor för dom förbannade lipsillarna.

Jag måste sluta här för att jag håller på att arbeta upp en vrede som är i hjärnblödningsklassen.

Lyssna på lite musik nu:




Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på fattigdom så för att få lite fler nyanser tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:

tisdag 30 mars 2010

Dwight är missnöjd och klagar över olika saker

Idag är ämnet missnöje med ett stänk ”göra rätt” för sig. Ska se hur det går, jag tycker mig få svårare och svårare att hålla mig till ämnet. Allt drar åt olika håll, mycket vill bli sagt och inget blir det till fullo. Allt blir halvt, skissartat och ofullständigt. Nåväl, missnöjda är vi alla och ”gör rätt för sig” finns det ingen som gör, vad dom än tror om sig själva. Vi börjar där så får vi se var det slutar.

Bland en del grupper finns ett slags missnöje över att folk är missnöjda trots att dom egentligen inte har något att vara missnöjda över. Det är givetvis smått svagsinta som inte lärt sig att skilja på äpplen och päron som ägnar sig åt den första sortens missnöje och medföljande gnäll. Ett exempel; ibland läser jag att vi inte har några fattiga i Konungariket, att säga att man är fattig i Sverige påstås vara ett hån mot dom som är fattiga på riktigt: ”Titta hur dom har det i (valfritt Afrikanskt land), det är fattigdom på riktigt”. Dom som vräker ur sig sådana här dumheter brukar vara samma människor som klagar på att vi har världens högsta skattetryck, och det i sin tur är, med samma retorik, ett hån mot den ryska adeln som 1917 fick betala 100% i egendomsskatt och som avslutning blev utsläpade på bakgården där dom fick ett nackskott som tack. Där kan vi prata om skattetryck. Som ni ser blir det ett förbannat löjligt resonemang, påminner en hel del om en Hasse & Tage-sketch.

Missnöje är en del av den mänskliga naturen och alltid finner vi något nytt att klaga över, och det ska givetvis vara så. Utan missnöje och klagan blir det ingen förändring, allt stannar upp eftersom det är bra som det är. ”Man ska inte klaga”, tyckte jag mig höra, ett litet ynkligt pip från nåt hörn... Jo du, min lille vän, här ska klagas så det står härliga till. Dagens klagan är i sex punkter, utan någon speciell ordning;

Klagan nummer 1.

Det mesta som tillverkas är skräp som har designats för att gå sönder strax efter att garantin har gått ut. Att tillverka kvalitet är med dagens ekonomiska system inte försvarbart eftersom saker som fungerar drastiskt minskar efterfrågan. Det säger sig självt att ett sådant systemet ett enda stort slöseri med naturresurser, människor och människors tid. Tekniken och kunskapen finns för att kunna ge alla människor föda och frihet, men viljan saknas. Förnuft får stå tillbaka eftersom folk i allmänhet inbillar sig att ett rikt liv betyder papperslappar med siffror på som kan bytas mot saker som går sönder strax efter att garantin har gått ut. En fullständig idioti som tyder på global sinnesjukdom och vi är alla, mer eller mindre, drabbade.

Klagan nummer 2.

Politiker och tjänstemän är dom största samhällsproblem vi har idag. Yrkesbestämmare av alla de slag har mycket sällan, eller aldrig, befolkningens bästa för ögonen utan det är själva bestämmandet som är deras drivkraft. Det spelar inte så stor roll vilken ideologi man företräder. Som exempel kan vi ta Tyskland, där många av dom Nazistiska bestämmare som överlevde Nürnbergprocessen senare bytte partibok och fortsatte att bestämma fast nu åt Kommunisterna. Jag är övertygad om att 90%, eller mer, av konungarikets politiker med glädje skulle göra samma rockad. Att tro att en politiker, oavsett partifärg, vill oss något gott är väldigt blåögt.

Klagan nummer 3.

Så kallad cutaway på akustiska gitarrer är hysteriskt fult och borde förbjudas. Det är på gränsen till omöjligt att hitta en bra ack-gitarr med mikrofon och till rimligt pris, som inte blivit utsatt för denna vandalism. Ställ dom ansvariga mot muren...


Svinfult, förbjud genast denna styggelse

Klagan nummer 4.

Att hävda att en förkortad skuldsanering skulle vara en fara för ekonomin och kreditsamhället är samma argument som vissa använde sig av när förslaget om att införa en skuldsaneringslag lades fram för en herrans massa år sedan. Givetvis är det lika befängt idag som det var då. Att hålla på och älta samma skitsnack en gång till är antingen ett bevis på att man är gravt oärlig, dvs att man ljuger, eller att man är efterbliven.

Klagan nummer 5.

Det är på tok för lite gödsel på Svenska gator. När ett gäng Franska bönder var upprörda över något, kommer inte ihåg vad, för ett antal år sedan så uttryckte dom sitt missnöje genom att tippa ut vagnslaster med kogödsel på vägarna. Resultatet blev ett fullkomligt trafikkaos och mediauppmärksamhet så att det räckte och blev över. Själv sitter jag här, gnäller och skriver saker som läses av några få hängivna, när jag egentligen borde ställa mig på inkassobranschens gudfader Claes Månssons garageuppfart, skrika i megafon, kasta sten, pissa i hans brevlåda och elda upp hotbreven som hans underlydande envisas med att skicka till mig.

Klagan nummer 6.

Folk gnäller och klagar alltför mycket utan att ens göra ett försök att sätta sig in i den andra sidans tänkande och motiv. Jag brukar försöka men det är inte alltid jag lyckas, och ibland lyckas jag alltför väl. Det är vid sådana tillfällen jag ser mig i spegeln och försöker att komma underfund med vem jag är. Jag kan förstå att politikerna inte har en möjlighet i helvete att tillgodose allas intressen och att dom då väljer att i första hand tillgodose sina egna. Jag kan förstå att dammsugartillverkare Karlsson vill att hans dammsugare går sönder efter två år så att folk måste köpa en ny. Jag kan förstå att Claes Månsson och hans gangsterkompisar vill tjäna pengar och kunna åka segelbåt eller vad dom nu håller på med. Men jag betvivlar att Classe har gjort några större försök att sätta sig in i vad hans segelbåt har kostat, egentligen, och jag pratar inte kronor och ören nu, jag betvivlar även att politikerna till fullo inser hur människor faktiskt påverkas av deras beslut och jag betvivlar fullständigt att dammsugarfabrikör Karlsson inser att det är ett förbannat slöseri med begränsade tillgångar att tillverka skräp och om han nu gör det så tvivlar jag på att han bryr sig nämnvärt.

Som ni ser så fortsätter jag den gamla fina traditionen att säga emot mig själv. Först gnäller jag över folks envishet att gnälla om pengar och sedan ägnar jag mig åt att gnälla om just pengar. Fundera nu en stund på varför jag gör det... den som svarar rätt får en kaka.

Medan ni låter era tankar leka med den frågan så tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:





söndag 11 oktober 2009

Dwight funderar på att ta ställning

Ibland undrar jag varför jag inte tar ställning i dom stora, viktiga frågorna och kämpar för orättvisornas avskaffande. Jag borde skriva politiskt korrekta insändare, samla in pengar till svältande barn och engagera mig i miljöfrågor. Jag borde gå med i Greenpeace och Amnesty och sedan stå med en pärm på Drottninggatan och vara otrevlig mot folk som inte är lika engagerade och duktiga som jag är.