Visar inlägg med etikett Arbetslinjen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arbetslinjen. Visa alla inlägg

tisdag 30 mars 2010

Dwight är missnöjd och klagar över olika saker

Idag är ämnet missnöje med ett stänk ”göra rätt” för sig. Ska se hur det går, jag tycker mig få svårare och svårare att hålla mig till ämnet. Allt drar åt olika håll, mycket vill bli sagt och inget blir det till fullo. Allt blir halvt, skissartat och ofullständigt. Nåväl, missnöjda är vi alla och ”gör rätt för sig” finns det ingen som gör, vad dom än tror om sig själva. Vi börjar där så får vi se var det slutar.

Bland en del grupper finns ett slags missnöje över att folk är missnöjda trots att dom egentligen inte har något att vara missnöjda över. Det är givetvis smått svagsinta som inte lärt sig att skilja på äpplen och päron som ägnar sig åt den första sortens missnöje och medföljande gnäll. Ett exempel; ibland läser jag att vi inte har några fattiga i Konungariket, att säga att man är fattig i Sverige påstås vara ett hån mot dom som är fattiga på riktigt: ”Titta hur dom har det i (valfritt Afrikanskt land), det är fattigdom på riktigt”. Dom som vräker ur sig sådana här dumheter brukar vara samma människor som klagar på att vi har världens högsta skattetryck, och det i sin tur är, med samma retorik, ett hån mot den ryska adeln som 1917 fick betala 100% i egendomsskatt och som avslutning blev utsläpade på bakgården där dom fick ett nackskott som tack. Där kan vi prata om skattetryck. Som ni ser blir det ett förbannat löjligt resonemang, påminner en hel del om en Hasse & Tage-sketch.

Missnöje är en del av den mänskliga naturen och alltid finner vi något nytt att klaga över, och det ska givetvis vara så. Utan missnöje och klagan blir det ingen förändring, allt stannar upp eftersom det är bra som det är. ”Man ska inte klaga”, tyckte jag mig höra, ett litet ynkligt pip från nåt hörn... Jo du, min lille vän, här ska klagas så det står härliga till. Dagens klagan är i sex punkter, utan någon speciell ordning;

Klagan nummer 1.

Det mesta som tillverkas är skräp som har designats för att gå sönder strax efter att garantin har gått ut. Att tillverka kvalitet är med dagens ekonomiska system inte försvarbart eftersom saker som fungerar drastiskt minskar efterfrågan. Det säger sig självt att ett sådant systemet ett enda stort slöseri med naturresurser, människor och människors tid. Tekniken och kunskapen finns för att kunna ge alla människor föda och frihet, men viljan saknas. Förnuft får stå tillbaka eftersom folk i allmänhet inbillar sig att ett rikt liv betyder papperslappar med siffror på som kan bytas mot saker som går sönder strax efter att garantin har gått ut. En fullständig idioti som tyder på global sinnesjukdom och vi är alla, mer eller mindre, drabbade.

Klagan nummer 2.

Politiker och tjänstemän är dom största samhällsproblem vi har idag. Yrkesbestämmare av alla de slag har mycket sällan, eller aldrig, befolkningens bästa för ögonen utan det är själva bestämmandet som är deras drivkraft. Det spelar inte så stor roll vilken ideologi man företräder. Som exempel kan vi ta Tyskland, där många av dom Nazistiska bestämmare som överlevde Nürnbergprocessen senare bytte partibok och fortsatte att bestämma fast nu åt Kommunisterna. Jag är övertygad om att 90%, eller mer, av konungarikets politiker med glädje skulle göra samma rockad. Att tro att en politiker, oavsett partifärg, vill oss något gott är väldigt blåögt.

Klagan nummer 3.

Så kallad cutaway på akustiska gitarrer är hysteriskt fult och borde förbjudas. Det är på gränsen till omöjligt att hitta en bra ack-gitarr med mikrofon och till rimligt pris, som inte blivit utsatt för denna vandalism. Ställ dom ansvariga mot muren...


Svinfult, förbjud genast denna styggelse

Klagan nummer 4.

Att hävda att en förkortad skuldsanering skulle vara en fara för ekonomin och kreditsamhället är samma argument som vissa använde sig av när förslaget om att införa en skuldsaneringslag lades fram för en herrans massa år sedan. Givetvis är det lika befängt idag som det var då. Att hålla på och älta samma skitsnack en gång till är antingen ett bevis på att man är gravt oärlig, dvs att man ljuger, eller att man är efterbliven.

Klagan nummer 5.

Det är på tok för lite gödsel på Svenska gator. När ett gäng Franska bönder var upprörda över något, kommer inte ihåg vad, för ett antal år sedan så uttryckte dom sitt missnöje genom att tippa ut vagnslaster med kogödsel på vägarna. Resultatet blev ett fullkomligt trafikkaos och mediauppmärksamhet så att det räckte och blev över. Själv sitter jag här, gnäller och skriver saker som läses av några få hängivna, när jag egentligen borde ställa mig på inkassobranschens gudfader Claes Månssons garageuppfart, skrika i megafon, kasta sten, pissa i hans brevlåda och elda upp hotbreven som hans underlydande envisas med att skicka till mig.

Klagan nummer 6.

Folk gnäller och klagar alltför mycket utan att ens göra ett försök att sätta sig in i den andra sidans tänkande och motiv. Jag brukar försöka men det är inte alltid jag lyckas, och ibland lyckas jag alltför väl. Det är vid sådana tillfällen jag ser mig i spegeln och försöker att komma underfund med vem jag är. Jag kan förstå att politikerna inte har en möjlighet i helvete att tillgodose allas intressen och att dom då väljer att i första hand tillgodose sina egna. Jag kan förstå att dammsugartillverkare Karlsson vill att hans dammsugare går sönder efter två år så att folk måste köpa en ny. Jag kan förstå att Claes Månsson och hans gangsterkompisar vill tjäna pengar och kunna åka segelbåt eller vad dom nu håller på med. Men jag betvivlar att Classe har gjort några större försök att sätta sig in i vad hans segelbåt har kostat, egentligen, och jag pratar inte kronor och ören nu, jag betvivlar även att politikerna till fullo inser hur människor faktiskt påverkas av deras beslut och jag betvivlar fullständigt att dammsugarfabrikör Karlsson inser att det är ett förbannat slöseri med begränsade tillgångar att tillverka skräp och om han nu gör det så tvivlar jag på att han bryr sig nämnvärt.

Som ni ser så fortsätter jag den gamla fina traditionen att säga emot mig själv. Först gnäller jag över folks envishet att gnälla om pengar och sedan ägnar jag mig åt att gnälla om just pengar. Fundera nu en stund på varför jag gör det... den som svarar rätt får en kaka.

Medan ni låter era tankar leka med den frågan så tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:





torsdag 18 mars 2010

Dwight gläds med riksdagsmännen

Idag såg jag på den där saken som kallas text-TV att riksdagsmän som blir arbetslösa ska utrustas med jobbcoacher för att kunna hitta tillbaka till arbetslivet och inte ligga skattebetalarna till last. Det tycker jag är en alldeles utmärkt bra idé.

Vad jag inte begriper är varför dom ska få en egen privat coach till en kostnad av 50.000:-, det finns ju jobbcoacher på arbetsförmedlingen som kan hjälpa dom genom hypnos och healing. För jag antar att efter avslutat arbete i riksdagen så ska dom anmäla sig på arbetsförmedlingen första arbetslösa dagen och sedan söka ersättning från A-kassan där dom borde kunna kvittera ut 14.900 riksdaler minus skatt. Möjligtvis kan det där med A-kassan stupa på att man är tvungen att ha arbetat för att vara berättigad till ersättning.

Men, kära riksdagsmän, misströsta icke. Er kollega Christina Husmark-Pehrsson vet råd; ni kan komplettera er alfa-kassa med försörjningsstöd. Kom bara ihåg att ni måste sälja av med hus, bil, båt, smycken, antikviteter, arvegods, golfklubbor och annat av värde INNAN ni kan få pengar från försörjningsstödskontoret.


Husmark-Pehrsson får lära sig att söka jobb

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

söndag 21 februari 2010

Dwight tänker att det är lika bra att ringa efter ambulans med en gång

När jag första gången fick höra att arbetsförmedlingen ska ta hand om dom som kastas ut från sjukförsäkringen skakade jag lite på huvudet. När jag lite senare läste att dom dessutom ska bedriva någon slags rehabilitering så visste jag inte till mig av förtjusning. ”OK, bröderna Marx är döda men det här kan bli ett fullgott alternativ”, tänkte jag. Den tanken kommer sig av arbetsförmedlingens sätt att behandla fullt friska personer. Jag har vid ett tidigare tillfälle skrivit om ett antal arbetslöshetsprojekt jag blivit skickad till, låt mig nu berätta om en nära släkting till mig som börjar dra sig mot tjugoårsdagen.

När han fyllde 18 var han skapligt skoltrött och sade upp sig från sin gymnasieutbildning. Glad och med en känsla av frihet skrev han in sig på arbetsförmedlingen där dom genast började prata om praktikplats. Observera, inte jobb, utan praktik. Grabben går hem, ringer två telefonsamtal och har på egen hand ordnat en praktikplats på ett företag i betongbranchen. Hårt och skitigt, han kan börja så snart pappersskrivandet med arbetsförmedlingen är avklarat. Dagen därpå återvänder han till förmedlingen och har med sig kontaktuppgifter till företaget i fråga. Han lämnar det till tjänstekvinnan på förmedlingen och undrar när han kan börja. ”Först måste du gå en kurs för att lära dig hur man söker en praktikplats.” säger tjänstekvinnan utan att för ett ögonblick reflektera över att han redan både har sökt och fått tag på en praktik. Han påpekar det och får höra att det blir inte tal om att ge sig ut på praktik utan att ha dom grundläggande kunskaperna i hur man skaffar sig praktikplatsen i fråga. ”En tremånaders kurs och den börjar om tre veckor.” säger praktikanskaffarkursförmedlerskan. ”Men jag kan ju börja på Betongkross AB redan i morgon” säger den allt mer uppgivne unge mannen. ” Jamen.... ska det vara så svårt att förstå? DU MÅSTE LÄRA DIG HUR DU SÖKER DEN DÄR PRAKTIKPLATSEN SOM DU REDAN HAR ORDNAT INNAN DU KAN BÖRJA PÅ DEN!”

Han gick kursen. I tre veckor fick han lösa korsord, läsa tidningar och lyssna på samma föredrag två gånger, sedan var han färdigutbildad. Betongfirman tog emot honom när han var klar och efter avslutad praktik fick han en åttamånaders anställning. Ny arbetslöshetsperiod följde och ännu en gång skrev han in sig på arbetsförmedlingen. Samma förmedlare. ”Jag tycker att du ska gå den här kursen där du får lära dig hur man söker en praktikplats”, är det första hon säger till honom. Och det sista. Grabben har fått en fin uppfostran och har föga överseende med trams och idiotier så han reste sig och gick därifrån. Jag när ett visst hopp när det gäller dagens ungdom. Så går det till när dom ska få in fullt friska ungdomar på arbetsmarknaden.


Nu väntar jag med spänning på hur det ska gå till när dom ska få in min syssling Erik i systemet. Han dras med en släng av agorafobi, bär på ett antal tvångssyndrom och anses numera vara tillräckligt frisk för att arbeta. Skicka för fan med honom ett filmteam och vi har en given Oscarskandidat nästa år. Den stora scenen, den alla kommer att minnas, blir antagligen den när arbetsförmedlaren försöker lugna ner honom genom att ta tag i hans armar när han får ett hysteriskt utbrott. Man rör Erik helt och hållet på egen risk när han blir upprörd. Som sagt ett filmteam.... och en ambulans åt arbetsförmedlaren också.

lördag 5 december 2009

Dwight funderar på utanförskap

Enligt min ordlista så betyder utanförskap ”att inte (få) tillhöra en viss gemenskap”. Det finns en hel drös med gemenskaper som jag inte tillhör och det finns en väldans massa som jag inte får tillhöra och det finns ett övermått av gemenskaper som jag inte vill tillhöra. Moderata samlingspartiet, Pingstkyrkan och Älgö Vägförening är några exempel på det sistnämnda. När Fredrik Reinfeldt står och mässar om utanförskapet så tror jag dock inte att han avser några av dessa.

Vad jag får det till så är det arbete och inget annat som avses. Vilket, i mina öron, låter som att har du inget arbete så är du inget värd, arbeta ska du vare sig det behövs eller inte. Finns det inga jobb så ska det arbetas ändå. Och det här får mig att tänka på dom arbetsmarknadsåtgärder som jag då och då drabbats av. Det har varit under såväl borgerligt som socialdemokratiskt styre, så i det fallet ser jag ingen som helst skillnad mellan de politiska blocken.

Rensa ogräs.
Eftersom det här var i februari så fick vi sitta i en arbetsvagn och vänta på att snön skulle smälta så att ogräset kunde växa upp innan vi hade en möjlighet att rensa bort det.

Reparera sandlårar.
Det här var på den tiden då dom sandlårar som står i gathörnen fortfarande var av trä. När vi efter sju dagar hade reparerat allt som var trasigt så blev vi beordrade att slå sönder dom sandlårar vi just reparerat så att vi skulle ha något att göra, dvs reparera dom ännu en gång.

Reparera tak.
Vi fick reparera taket på ett hus som månaden efter skulle rivas.

Motivationskurs.
Bland det vi skulle ägna oss åt här var att klippa ut bilder vi tyckte syboliserade oss själva ur tidningar, bygga hus av kartonger och måla med vattenfärger. Om det blev någon tid över så skulle vi söka jobb, men inte innan kartonghusen och vattenfärgsmålandet var klart.

Sopa E4:an.
En av dom mer stimulerande arbetsmarknadspolitiska åtgärder jag varit utsatt för. Vi började sju på morgonen med varsin kvast och skyffel, klockan tio fick vi flytta på oss för då kom sopmaskinen och sopade upp det vi eventuellt hade missat. Kvart över tio så fortsatte vi att soppa den nysoppade vägen.

Allt det här har givetvis fått mig att inse att politiker och myndigheter i allmänhet är skvatt galna. Vad tror dom händer om vi lämnar dom arbetslösa ifred? Dom här så kallade åtgärderna och låtsassysselsättningarna kostar fan så mycket mer än vad det kostar att låta folk ha en rimlig A-kassa. Behövs något göras så är chansen att det blir gjort betydligt större ifall myndigheterna låter bli att blanda sig i. Visst, det finns dom som inte vill jobba, men låt dom då för fan slippa. Dom är inte särskillt många och det kostar betydligt mer att försöka mota in dom i fållan med hjälp av meningslösa idiotprojekt än vad det kostar att låta dom vara. Ge dom en peng så att dom klarar sig och lägg energin på dom som faktiskt mår dåligt av att inte ha en regiserad sysselsättning. Alla mår inte dåligt av det så kallade utanförskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Länk till
intressant.se

tisdag 20 oktober 2009

Dwight funderar på "arbetslinjen"!

Jag har tänkt på det här med ”arbetslinjen” som det är ett hiskeligt tjat om.

25% av arbetstiden går åt till att diskutera frånvarande kollegors personlighet, fotboll, TV-program och annat trams.

25% går åt till att snacka skit om chefen.

Resten av tiden används för att producera skräp som ingen behöver.

Jag tycker inte det verkar vara något att stå efter.

Dagens post; Alektum, Intrium Justitia, Kronofogden, Försäkringskassan.
Antal reklamutskick; 32.