Dwight är lite tvärförbannad

Det finns något som heter fattigdomsstrecket, alltså en skiljelinje där brytpunkten går mellan fattig och icke fattig. 2006 var skiljelinjen på 12.684 riksdaler i disponibel inkomst per månad. Har man under det så är man alltså att räkna till de fattigas skara. Jag ska inte fördjupa mig i det utan överlåter det med varm hand till mina kollegor som du hittar lite längre ner här på sidan. Jag vill bara säga att själv har jag aldrig varit i närheten av att ha 12.000 pengar efter skatt.

Jag har ungefär 2.300:- kvar när skattemyndigheten, kronofogden, hyresvärden och andra som har intressen i min ekonomi har fått sitt. Känner jag mig fattig då? Visst, jag skulle inte tacka nej till mer guld och silver men mitt liv hänger inte på det. Jag har i vuxen ålder vid åtminstone två tillfällen gett bort eller slängt allt jag ägt. Det var inga ofantliga tillgångar, det mest dyrbara, i pengar räknat, var en gitarr som jag idag skulle kunna sälja för ca; 20.000:-. Ångrar jag det? Nej, för det är bara fråga om saker som har det värde vi för stunden tillskriver dom och just då var det för mig noll och någon annan hade större nytta av dom. Jag försöker att inte sätta alltför stor vikt vid materiella ting, säger jag samtidigt som jag har tonvis med saker som ligger i drivor här hemma och just nu funderar på hur jag ska kunna skaffa mig den där mikrofonen för 8.700:-.

Återigen visar jag alltså att konsekvens inte är min starka sida. Nu ska jag gå vidare med att säga att man ska akta sig för att dra alla över en kam samtidigt som jag själv gör det. Varför? För att jag är så väldans tuff att jag får göra som jag vill.

Påståendet att det finns fattiga i Konungariket brukar främst mötas med protester från dom som har hög inkomst och stor förmögenhet. Jämförelser med Sierra Leone och Liberia brukar vara populärt att dra till med. Det här är, som jag påpekade för ett par veckor sedan, ett urbota idiotiskt resonemang. Ska man diskutera Svensk fattigdom så måste man utgå från Svenska förhållanden, inte jämföra med ett krigshärjat Afrikanskt land där befolkningen lever i en ofattbar misär. Då ska man i konsekvensens namn jämföra allt, överallt, alltid... och allt mister då till sist sin egentliga betydelse och endast floskler och meningslösheter återstår.

Att dom besuttna inte vill veta av att fattigdom existerar i deras omedelbara närhet kan bero på att dom har en liten rest av samvete kvar och för att detta lilla spår av samvete inte ska löpa amok och få dom att bli äcklade över sig själva och sitt överflöd så leker dom struts. Eller också är det på det viset att fattigdom äcklar dom och för att slippa obehaget dom känner inför hungriga och trasiga människor så leker dom struts. Huvudet djupt ner i sanden medan dom i sitt sinne vrålar ”Det jag inte ser finns inte och den ståndpunkten tänker jag hålla fast vid om så Fan tar hem mig”. Och då säger jag lugnt och stilla; ”Oroa er inte, det kommer han att göra... det kommer han att göra.”

Att politiker i bestämmarposition förnekar existensen av fattigdom får troligtvis skyllas på självbevarelsedriften. Om en ansvarig politiker skulle ställa sig upp och säga att det finns medborgare som får snåla in på mat, kläder, mediciner, tandvård och liknande, så skulle han/hon samtidigt medge att hon/han inte sköter sitt jobb. Politiker i opposition påpekar däremot väldigt ofta att det finns gott om fattiga i landet, sedan glömmer dom snabbt bort det när det senare blir deras tur att bestämma. Den nuvarande regeringen kan möjligtvis räknas till undantagen. Dom har länge ansett att den procenten av folket som tjänar mest är fattigast och har därför sett till att dom fått lika mycket av de senare årens skattesänkningar som dom 25 procenten som tjänar minst. Ett annat undantag är pensionärerna, alla politiska partier är rörande överens om att pensionärer är fattiga, fast bara under några månader var fjärde år. Sedan återgår dom till att vara stenjobbiga kverulanter som bara ställer till besvär.

Ensamstående mammor brukar även dom användas som politiska slagträn, av någon outgrundlig anledning så förutsätts det att en ensamstående mamma är låginkomsttagare och lever i djupt armod. Jag känner ett flertal damer som både bor ensamma med sina barn och tjänar dubbelt mer än vad jag någonsin gjort. Sedan finns det givetvis ensamma mammor vars ekonomi är på gränsen till obefintlig och vars vardag är ett satans krig, men att använda begreppet som en synonym till utblottad underklass är som att säga att alla hantverkare är som dom som presenteras i Fuskbyggarna eller att säga att alla skuldsatta är som dom som porträtteras i TV3’s freakshow; Lyxfällan.

Direktörerna i riket har så länge jag kommer ihåg tjatat om att dom är fattigast därför att deras kollegor på General Motors, Apple, IBM eller något liknande, tjänar dubbelt så mycket som dom själva. Direktörerna brukar med jämna mellanrum hota med att flytta utomlands om dom inte får enorma löner för sina enormt ansvarsfyllda arbeten. Ansvaret brukar sedan skötas på följande vis; Direktör Brölkuk slarvar bort 700.000.000:- för företaget, han tar sitt ansvar, avgår och kvitterar ut en bonus på 70.000.000:-. Enligt mig så vore det absolut bästa att se till att dom köper en enkelbiljett när dom söker lyckan ute i världen, skicka sedan med någon som tar ifrån dom passet så fort dom nått sin destination. Politiker brukar använda ungefär samma resonemang när det gäller löner, gny över att President Ditt eller President Datt tjänar mycket mer, och samma metod när dom rört till det;, ta sitt ansvar, avgå, låta någon annan ordna upp skiten dom ställt till med och sedan kvittera ut en skaplig pension.

När jag tänker på hemlösa, försörjningsstödstagare, på barnfamiljer som är jagade av kronofogden och andra som har det riktigt djävulskt svårt att få tillvaron att gå ihop så ter sig höginkomsttagarnas och politikernas gny, gnäll och tårar över det enorma skattetrycket och deras svältlöner som barnsligt djävla gnäll. Om det inte vore för att dom skulle börja böla och ropa på ordningsmakten så skulle jag ge dom en örfil och säga åt dom att sluta sjåpa sig. Förakt är en ganska bra beskrivning av mina känslor för dom förbannade lipsillarna.

Jag måste sluta här för att jag håller på att arbeta upp en vrede som är i hjärnblödningsklassen.

Lyssna på lite musik nu:

Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på fattigdom så för att få lite fler nyanser tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:

Signerat Sthlm

Ljuramannen

Resurspank

Skuldsatt

No Cash

Villerider

Obestånd

Inspirera

Nollkoll

Johnny Rocker

Affes Blogg

Att Göra Rätt För Sig

Projekt på Riktigt
Meggie Forsander
Fattig Riddare i Stockholm

På sidan Fattiga Riddare finns ett diskussionsforum, besök det.

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

Läs även andra bloggares åsikter om Nu är det NOG,utanförskap, Val 2010, Inkassobolag, Fattiga Riddare,Skuldsanering, Missnöje, fattigdom, kronofogden,obestånd,skulder