Visar inlägg med etikett förakt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förakt. Visa alla inlägg

tisdag 20 april 2010

Dwight tittar lite förstrött på balansen

Ibland är jag en upptagen man, så denna vecka. Det innebär att jag inte har hunnit att studera dagens ämne, som är ett förslag till en ny skuldsaneringslag. Jag nöjer mig således med att tänka på Anta Avsan, Beatrice Ask och deras ord om att det måste finnas en balans när man pratar om ett så viktigt ämne. Samtidigt tittar jag på listan över dom remissinstanser som ombetts lämna ett utlåtande om lagförslaget:

  1. Sveriges Riksbank
  2. Hovrätten över Skåne och Blekinge
  3. Stockholms tingsrätt
  4. Gotlands tingsrätt
  5. Lunds tingsrätt
  6. Malmö tingsrätt
  7. Luleå tingsrätt
  8. Domstolsverket
  9. Finansinspektionen
  10. Försäkringskassan
  11. Skatteverket
  12. Kronofogdemyndigheten
  13. Centrala studiestödsnämnden
  14. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
  15. Konkurrensverket
  16. Tillväxtverket
  17. Konsumentverket
  18. Sveriges Kommuner och Landsting
  19. Sveriges advokatsamfund
  20. Svenskt Näringsliv
  21. Företagarna
  22. Svenska Bankföreningen
  23. FöretagarFörbundet
  24. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige
  25. Finansbolagens förening
  26. Ackordscentralen Stockholm
  27. Svensk Inkasso
  28. Svensk Handel
  29. Regelrådet
  30. Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare
  31. Föreningen Sveriges kronofogdar
  32. Riksförbundet Insolvens

Jag kan inte låta bli att förundras över dom förbannade kretinerna och frågor exploderar likt champagnebubblor i mitt huvud; Har dom några som helst kunskaper? Kan dom Svenska? Har dom ens en liten aning om vad ordet balans betyder? Är det dags att införa obligatoriska IQ-tester på riksdagsmän? Vet dom om att dom framstår som efterblivna? Ska jag tycka synd om dom eller bli förbannad? Ack ja, ack ja... så många frågor och inga svar.

Besök nu följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:


Upplagd av Dwight kl. 07:13 5 kommentarer
Etiketter: , , ,

tisdag 13 april 2010

Dwight är lite tvärförbannad

Det finns något som heter fattigdomsstrecket, alltså en skiljelinje där brytpunkten går mellan fattig och icke fattig. 2006 var skiljelinjen på 12.684 riksdaler i disponibel inkomst per månad. Har man under det så är man alltså att räkna till de fattigas skara. Jag ska inte fördjupa mig i det utan överlåter det med varm hand till mina kollegor som du hittar lite längre ner här på sidan. Jag vill bara säga att själv har jag aldrig varit i närheten av att ha 12.000 pengar efter skatt.

Jag har ungefär 2.300:- kvar när skattemyndigheten, kronofogden, hyresvärden och andra som har intressen i min ekonomi har fått sitt. Känner jag mig fattig då? Visst, jag skulle inte tacka nej till mer guld och silver men mitt liv hänger inte på det. Jag har i vuxen ålder vid åtminstone två tillfällen gett bort eller slängt allt jag ägt. Det var inga ofantliga tillgångar, det mest dyrbara, i pengar räknat, var en gitarr som jag idag skulle kunna sälja för ca; 20.000:-. Ångrar jag det? Nej, för det är bara fråga om saker som har det värde vi för stunden tillskriver dom och just då var det för mig noll och någon annan hade större nytta av dom. Jag försöker att inte sätta alltför stor vikt vid materiella ting, säger jag samtidigt som jag har tonvis med saker som ligger i drivor här hemma och just nu funderar på hur jag ska kunna skaffa mig den där mikrofonen för 8.700:-.

Återigen visar jag alltså att konsekvens inte är min starka sida. Nu ska jag gå vidare med att säga att man ska akta sig för att dra alla över en kam samtidigt som jag själv gör det. Varför? För att jag är så väldans tuff att jag får göra som jag vill.

Påståendet att det finns fattiga i Konungariket brukar främst mötas med protester från dom som har hög inkomst och stor förmögenhet. Jämförelser med Sierra Leone och Liberia brukar vara populärt att dra till med. Det här är, som jag påpekade för ett par veckor sedan, ett urbota idiotiskt resonemang. Ska man diskutera Svensk fattigdom så måste man utgå från Svenska förhållanden, inte jämföra med ett krigshärjat Afrikanskt land där befolkningen lever i en ofattbar misär. Då ska man i konsekvensens namn jämföra allt, överallt, alltid... och allt mister då till sist sin egentliga betydelse och endast floskler och meningslösheter återstår.

Att dom besuttna inte vill veta av att fattigdom existerar i deras omedelbara närhet kan bero på att dom har en liten rest av samvete kvar och för att detta lilla spår av samvete inte ska löpa amok och få dom att bli äcklade över sig själva och sitt överflöd så leker dom struts. Eller också är det på det viset att fattigdom äcklar dom och för att slippa obehaget dom känner inför hungriga och trasiga människor så leker dom struts. Huvudet djupt ner i sanden medan dom i sitt sinne vrålar ”Det jag inte ser finns inte och den ståndpunkten tänker jag hålla fast vid om så Fan tar hem mig”. Och då säger jag lugnt och stilla; ”Oroa er inte, det kommer han att göra... det kommer han att göra.”

Att politiker i bestämmarposition förnekar existensen av fattigdom får troligtvis skyllas på självbevarelsedriften. Om en ansvarig politiker skulle ställa sig upp och säga att det finns medborgare som får snåla in på mat, kläder, mediciner, tandvård och liknande, så skulle han/hon samtidigt medge att hon/han inte sköter sitt jobb. Politiker i opposition påpekar däremot väldigt ofta att det finns gott om fattiga i landet, sedan glömmer dom snabbt bort det när det senare blir deras tur att bestämma. Den nuvarande regeringen kan möjligtvis räknas till undantagen. Dom har länge ansett att den procenten av folket som tjänar mest är fattigast och har därför sett till att dom fått lika mycket av de senare årens skattesänkningar som dom 25 procenten som tjänar minst. Ett annat undantag är pensionärerna, alla politiska partier är rörande överens om att pensionärer är fattiga, fast bara under några månader var fjärde år. Sedan återgår dom till att vara stenjobbiga kverulanter som bara ställer till besvär.

Ensamstående mammor brukar även dom användas som politiska slagträn, av någon outgrundlig anledning så förutsätts det att en ensamstående mamma är låginkomsttagare och lever i djupt armod. Jag känner ett flertal damer som både bor ensamma med sina barn och tjänar dubbelt mer än vad jag någonsin gjort. Sedan finns det givetvis ensamma mammor vars ekonomi är på gränsen till obefintlig och vars vardag är ett satans krig, men att använda begreppet som en synonym till utblottad underklass är som att säga att alla hantverkare är som dom som presenteras i Fuskbyggarna eller att säga att alla skuldsatta är som dom som porträtteras i TV3’s freakshow; Lyxfällan.

Direktörerna i riket har så länge jag kommer ihåg tjatat om att dom är fattigast därför att deras kollegor på General Motors, Apple, IBM eller något liknande, tjänar dubbelt så mycket som dom själva. Direktörerna brukar med jämna mellanrum hota med att flytta utomlands om dom inte får enorma löner för sina enormt ansvarsfyllda arbeten. Ansvaret brukar sedan skötas på följande vis; Direktör Brölkuk slarvar bort 700.000.000:- för företaget, han tar sitt ansvar, avgår och kvitterar ut en bonus på 70.000.000:-. Enligt mig så vore det absolut bästa att se till att dom köper en enkelbiljett när dom söker lyckan ute i världen, skicka sedan med någon som tar ifrån dom passet så fort dom nått sin destination. Politiker brukar använda ungefär samma resonemang när det gäller löner, gny över att President Ditt eller President Datt tjänar mycket mer, och samma metod när dom rört till det;, ta sitt ansvar, avgå, låta någon annan ordna upp skiten dom ställt till med och sedan kvittera ut en skaplig pension.

När jag tänker på hemlösa, försörjningsstödstagare, på barnfamiljer som är jagade av kronofogden och andra som har det riktigt djävulskt svårt att få tillvaron att gå ihop så ter sig höginkomsttagarnas och politikernas gny, gnäll och tårar över det enorma skattetrycket och deras svältlöner som barnsligt djävla gnäll. Om det inte vore för att dom skulle börja böla och ropa på ordningsmakten så skulle jag ge dom en örfil och säga åt dom att sluta sjåpa sig. Förakt är en ganska bra beskrivning av mina känslor för dom förbannade lipsillarna.

Jag måste sluta här för att jag håller på att arbeta upp en vrede som är i hjärnblödningsklassen.

Lyssna på lite musik nu:




Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på fattigdom så för att få lite fler nyanser tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:

Upplagd av Dwight kl. 20:38 8 kommentarer
Etiketter: , , , ,

tisdag 10 november 2009

Dwight funderar lite på hur...

Tanken var att skriva lite om hur man som förföljd av Inkassomaffians torpeder klarar av vardagen, det var betydligt svårare än jag först trodde... problemen känner alla till... men lösningarna??? I vanlig ordning blir jag hjärnblödningsförbannad bara jag tänker på det. Och då ska ni veta, gott folk, att jag är en ganska lugn och fredlig man som inte blir upprörd över småsaker. Jag brukar kunna se det humoristiska i diverse idiotier.

För att få ur mig lite av min vrede började jag med att skriva ett kort brev adresserat till Svensk Inkasso, Kronofogden och samtliga yrkesbestämmare som sitter i Sveriges Riksdag;

Ärade Bestämmare, Indrivare & Mafiosos!

När ni nu har den här lagstiftningen och det här systemet gällande skulder och hanteringen av dessa som ni nu har, ska ni vara medvetna om vad det är ni skapar. En gång i tiden ansåg jag att det var en självklarhet att punktligt betala mina räkningar och "göra rätt för mig". För ca: 17 år sedan gick det inte längre, vissa omständigheter gjorde att jag blev ett ärende för Kronofogden. Och tro mig när jag säger att jag försökte även då, tills den dag då jag märkte att trots att jag levt på existensminimum i två år och betalat så mycket jag kunde så hade min skuld inte sjunkit. Tvärtom, den hade vuxit.

Den betalningsmoral ni tjatar om och som jag en gång hade haft försvagades en hel del. Ett antal år senare insåg jag att det aldrig skulle ta slut och ni hade lyckats att skapa en evighetsgäldenär till. Jag kommer att leva resten av mitt liv på existensminimum och mina skulder kommer aldrig att bli betalda. Av min betalningsmoral finns inte ett spår kvar. Min respekt för regler, lagar och förordningar är minimal. Tilltro till hederligt arbete var det länge sedan jag hade. Mitt förakt för yrkespolitikerna, ockrarna och deras inkasserare är djupt.

Innan ni muttrar om att jag skulle tänkt mig för och inte levt över mina tillgångar så ska tala om att jag aldrig tagit några lån, aldrig innehaft några kreditkort aldrig köpt något på avbetalning. Jag äger inget materiellt av värde och har heller aldrig gjort, inte ens då jag var skuldfri och betrodd.


 Jag önskar er ett intressant liv.

Dwight


Ett gäng skuldsatta damer letar efter Claes Månsson
________________________

Jag hade nu tänkt ge några tips till mina bröder och systrar om hur man klarar vardagen och lever ett någorlunda hyggligt liv som livstidsdömd gäldenär. Efter att ha skrivit två A4 med tips och trix gick jag tillbaka och läste genom det jag hade skrivit. Jag upptäckte då att över 90% av det jag kunde komma på var inte bara olagligt utan rent kriminellt. Och en tillvaro som kriminell vill jag inte uppmuntra någon till. Om ni nu blir tvungna att begå brott för att klara er så se till att ni håller er till sådana som renderar bötesstraff. Ifall ni skulle ha oturen att åka fast så lär ju inte böter påverka ekonomin något nämnvärt...


Ni som orkat med att läsa ända hit rekomenderas nu att besöka följande sidor:


Noll Koll
Insolvens Sthlm
Skuldsatt
Obestånd
Villerider
Ljuramannen
Affesblogg
Att Göra Rätt För Sig


På sidan Fattiga Riddare finns ett diskussionsforum, besök det.

Upplagd av Dwight kl. 20:52 3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

söndag 1 november 2009

Dwight funderar på frihet

Ibland funderar jag på om det här med yttrandefrihet verkligen är någon bra idé. Jag har under en period oroat mig med gå genom läsarkommentarer på kvällstidningarnas artiklar och drabbas av tanken att så mycket förakt, ilska, översitteri och ren jävla dumhet samlat på ett ställe kan inte vara bra för balansen i världen och i sinnet.

Tänker sedan på förbud mot alla åsikter som avviker från mina egna och för en stund så känner jag mig föraktfull, överlägsen, arg och korkad, för en stund så känner jag att jag äntligen är hemma. Jag passar in... Jag är med...

Sedan... lugn... sans... raderar mitt inlägg...


Upplagd av Dwight kl. 16:06 0 kommentarer
Etiketter: , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)