Dwight funderar på utanförskap

Enligt min ordlista så betyder utanförskap ”att inte (få) tillhöra en viss gemenskap”. Det finns en hel drös med gemenskaper som jag inte tillhör och det finns en väldans massa som jag inte får tillhöra och det finns ett övermått av gemenskaper som jag inte vill tillhöra. Moderata samlingspartiet, Pingstkyrkan och Älgö Vägförening är några exempel på det sistnämnda. När Fredrik Reinfeldt står och mässar om utanförskapet så tror jag dock inte att han avser några av dessa.

Vad jag får det till så är det arbete och inget annat som avses. Vilket, i mina öron, låter som att har du inget arbete så är du inget värd, arbeta ska du vare sig det behövs eller inte. Finns det inga jobb så ska det arbetas ändå. Och det här får mig att tänka på dom arbetsmarknadsåtgärder som jag då och då drabbats av. Det har varit under såväl borgerligt som socialdemokratiskt styre, så i det fallet ser jag ingen som helst skillnad mellan de politiska blocken.

Rensa ogräs.

Eftersom det här var i februari så fick vi sitta i en arbetsvagn och vänta på att snön skulle smälta så att ogräset kunde växa upp innan vi hade en möjlighet att rensa bort det.

Reparera sandlårar.

Det här var på den tiden då dom sandlårar som står i gathörnen fortfarande var av trä. När vi efter sju dagar hade reparerat allt som var trasigt så blev vi beordrade att slå sönder dom sandlårar vi just reparerat så att vi skulle ha något att göra, dvs reparera dom ännu en gång.

Reparera tak.

Vi fick reparera taket på ett hus som månaden efter skulle rivas.

Motivationskurs.

Bland det vi skulle ägna oss åt här var att klippa ut bilder vi tyckte syboliserade oss själva ur tidningar, bygga hus av kartonger och måla med vattenfärger. Om det blev någon tid över så skulle vi söka jobb, men inte innan kartonghusen och vattenfärgsmålandet var klart.

Sopa E4:an.

En av dom mer stimulerande arbetsmarknadspolitiska åtgärder jag varit utsatt för. Vi började sju på morgonen med varsin kvast och skyffel, klockan tio fick vi flytta på oss för då kom sopmaskinen och sopade upp det vi eventuellt hade missat. Kvart över tio så fortsatte vi att soppa den nysoppade vägen.

Allt det här har givetvis fått mig att inse att politiker och myndigheter i allmänhet är skvatt galna. Vad tror dom händer om vi lämnar dom arbetslösa ifred? Dom här så kallade åtgärderna och låtsassysselsättningarna kostar fan så mycket mer än vad det kostar att låta folk ha en rimlig A-kassa. Behövs något göras så är chansen att det blir gjort betydligt större ifall myndigheterna låter bli att blanda sig i. Visst, det finns dom som inte vill jobba, men låt dom då för fan slippa. Dom är inte särskillt många och det kostar betydligt mer att försöka mota in dom i fållan med hjälp av meningslösa idiotprojekt än vad det kostar att låta dom vara. Ge dom en peng så att dom klarar sig och lägg energin på dom som faktiskt mår dåligt av att inte ha en regiserad sysselsättning. Alla mår inte dåligt av det så kallade utanförskapet.

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, arbetslinjen, idiotier
Länk till intressant.se