Dwight som indrivare

Jag tänkte givetvis avvika från ämnet lite idag också, men jag börjar lite försiktigt i rätt kategori som är Fattiga Riddare. Är du skuldsatt så tycker jag absolut att du ska ta en titt på FR’s forum. Där kan du få råd och information angående skulder, inkassobolag, kronofogden och annat relaterat. Att du kan diskutera livet med människor i samma situation, som förstår vad det handlar om, kan vissa dagar vara ovärderligt. Är du inte skuldsatt så tycker jag att du ska titta på forumet och skaffa dig en inblick i hur det ser ut för oss andra. Är du politiker så är det din förbannade plikt att läsa forumet dagligen, då finns chansen att du så småningom börjar förstå att det är riktiga människor som det handlar om.

Så, då viker vi av och tar en liten tur längs vägen som leder till mitt förflutna, en värld fylld av mörker, ondska och sånt. En varning; det här är inte för känsliga och ni läser det helt på egen risk.

1974 lånade Erik tre kronor av mig för att köpa en serietidning. Han vägrade lämna tillbaka pengarna och varje gång jag frågade efter dom så kom hans storebror och gav mig stryk. Givetvis slutade jag inte att fråga, jag utökade bara med att själv ge Erik stryk innan själva frågandet, stryk av hans storebror fick jag hur jag än gjorde. Det höll på så här i ca två månader ända tills Erik fick hjärnskakning och jag fick en tand utslagen. Först då var det någon vuxen som började undra vad fan vi höll på med. Vi fick gå till rektorn som förhörde oss och sedan ringde Eriks föräldrar och ”dom där jag bodde hos”. Dagen efter fick jag mina pengar, utan ränta och avgifter. Jag spenderade dom på godis som jag delade med Erik.

1988 lånade Mike 800:- av mig för att köpa sprit och knark. Han vägrade att lämna tillbaka pengarna och varje gång jag frågade efter dom så sa han att han inte hade några; ”Ah, va fan, soc strular”, ”Ah, va fan, jag blev rånad på varenda öre” och liknande förklaringar blev ett återkommande inslag i vår konversation. Efter ett par månader så började jag tröttna på situationen. En eftermiddag gick jag hem till honom, slog mig ner i soffan och frågade ännu en gång efter det som för mig då var en smärre förmögenhet. ”Ah, va fan, jag hade lagt ett kuvert med dina kulor i bokhyllan men det är nån som har snott dom” var en ny variant som jag inte hade hört förut. Jag reste mig och plockade fram paketerarkroken jag hade i innerfickan och placerade den i hans ena näsborre. En paketerarkrok är, för er som inte vet, ett verktyg man använder för att dra åt ståltråd runt saker som ser ut att behöva ståltråd runt sig. När man drar i handtaget så roterar själva kroken och ståltråden tvinnas. En sådan hade nu Mike i näsan och när jag drog uppåt så började kroken att sakta snurra. ”Vänta, vänta för fan, jag har lite undanstoppat” skrek han, jag släppte honom och han rotade fram en sedelbunt med cirka tretusen riksdaler. Jag fick mina pengar, utan ränta och avgifter, och sedan gick vi på krogen, jag bjöd på första pilsnern.

Jag har alltså vid minst två tillfällen i mitt liv använt våld och hot om våld för att driva in skulder. Varför håller jag då på och gnäller på inkassobolagen och Kronofogden för? Dom använder ju fullt lagliga vägar för att driva in det jag är skyldig Försäkringskassan, Skattemyndigheten, Radiotjänst, Hyresbostäder, Östgötatrafiken, Telia, Landstinget och ett antal till. I mitt fall är det inte frågan om att jag är skyldig tre kronor eller åttahundra kronor, det är sammanlagt hundratusentals som det är frågan om.

Borde inte jag då ha ett kok stryk? Borde inte jag få en krok i näsan? Eller är det så att jag anser mig bättre än inkassobolagen, bättre än Kronofogden? Är jag av den åsikten att jag har rätt att, med vilka medel som helst, ta det som är mitt men att ingen ska komma att kräva någonting av mig? Svaret är att jag inte skulle ha några invändningar mot att betala det jag är skyldig någon av dom jag räknade upp här ovan. Dom har jag haft en avtal, eller något liknande, med och jag har inte kunnat fullfölja min del, jag har alltså inte kunnat betala. Ett flertal av dom har sedan tyvärr sålt skulderna till diverse olika gangsterligor som går under samlingsnamnet inkassobolag.

Jag har aldrig ingått några som helst avtal eller uppgörelser med intrium-justitia, alektum, sergel eller några av deras kollegor i inkassobranschen. Trots det så svämmar brevlådan över med krav på rent påhittade summor. Dom 75.000:- som ett av inkassobolagen vill ha av mig var från början en skuld på 12.000:-, resterande 63.000:- är ränta och avgifter. I min värld är det att jämföra med stöld och det är inkassobolagen, med Claes Månsson som ligachef, som är skurkarna. Tjuvaktiga as.

Hur mycket av dom 65-70 miljarder som kronofogden vill ha av Konungarikets innevånare som består av räntor och avgifter och hur mycket som är riktiga skulder vore väldigt intressant att veta. Jag skrev till Kronofogden, frågade och fick följande svar;

Hej,
Vi kan tyvär inte ta fram denna uppgift.
Men återkom gärna efter sommaren. Vi håller på att arbeta om ett nytt system för att kunna ta fram denna typ av information.
När det blir klart kan jag inte svara på idag.

MVH Jonas Gustafsson

Jag kan inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt; Sveriges befolkning har en skuld på över 60 miljarder som ligger hos Kronofogden och ingen vet vad skulden består av... Jonas, jag lovar att höra av mig efter sommaren och tack för ditt svar.

Det börjar bli dags att avsluta det här nu och jag gör det på följande vis; Om jag 1974 hade resonerat och tänkt som ett inkassobolag så hade dom tre kronor som Erik lånat av mig snabbt växt till sisådär en 400:- och Mike hade 1988 helt plötsligt varit skyldig 6.200:-, minst. Dom av er som nu tycker att det hade varit rätt och rimligt räcker upp en hand. (paus) Jag ser tre händer, Bettan, Anti och Classe sitter och viftar därborta i hörnet, förbannade tokdjävlar.

Kumlabunkern nästa...

När ni har hämtat er från denna skildring av våld, fasa och laglöshet så tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:

Signerat Sthlm

Ljuramannen

Resurspank

Skuldsatt

No Cash

Villerider

Obestånd

Inspirera

Nollkoll

Johnny Rocker

Affes Blogg

Att Göra Rätt För Sig

Projekt på Riktigt
Meggie Forsander

På sidan Fattiga Riddare finns ett diskussionsforum, besök det.

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

Läs även andra bloggares åsikter om Nu är det NOG, utanförskap, Val 2010, Inkassobolag, Fattiga Riddare, Skuldsanering, Missnöje, fattigdom, kronofogden,obestånd, skulder

Dwight ber om ursäkt

Jag har tidigare lite smått berört min barndom på den här sidan och jag tänkte då och då fortsätta med det, idag till exempel.

Eftersom jag växte upp hos en trollfamilj, som köpt mig av socialtjänsten, och bodde djupt in i skogen så var min kontakt med jämnåriga mycket begränsad. Till det att jag var fem och ett halvt år gammal så bodde min ett år äldre syster hos samma familj, men dom särade på oss efter att vi vid upprepade tillfällen hade försökt döda varandra. Efter det så dröjde det ungefär arton månader innan jag hade någon närmare kontakt med andra barn.

Att jag överhuvud taget kom att träffa andra barn berodde på att vi har skolplikt i det här landet och en sensommardag så fick jag veta att nu var det dags för läroanstalten. Min fosterfar stoppade in mig i sin Opel Rekord, körde mig till en skolgård där det, i mina ögon, stod 125.000 barn och stirrade elakt på mig. Han sa till mig att sköta mig och körde sedan sin väg. Två minuter senare var jag inblandad i dagens första slagsmål. Jag hade som barn ett helt förjävligt humör. Ibland gör det sig påmint fortfarande, men det är inte i närheten av dom explosioner av ilska och hat som präglade min barndom. Det här har ju resulterat i att en massa människor har fått ont eller blivit ledsna och jag skulle nu vilja be några av dom om ursäkt. Jag tar inte med alla, så mycket tid har jag inte, och jag håller mig inte strikt till kronologin utan tar dom i den ordning jag minns dom.

• Kära syster - Förlåt att jag försökte att kväva dig med grus.
• Lars - Förlåt att jag bet dig i benet den där vår första skoldag.
• Henrik - Förlåt att jag försökte att peta ut dina ögon med en vass pinne.
• Johan - Förlåt att jag knuffade ner dig i ån och sedan kastade sten på dig.
• Jan - Förlåt att jag hängde upp dig på en krok i skolans kapprum.
• Petter - Förlåt att jag slog dig så att du fick åka till sjukhus. Jag hoppas att du lärde dig att uppföra dig bara, jag lärde mig att tygla mitt humör.

Sedan har jag några till som jag vill be om ursäkt, fast då av en helt annan orsak...

• Claes Månsson
• Christina Husmark-Pehrsson
• Gunnar Axén
• Fredrik Reinfeldt
• Thomas Bodström
• Anders Borg
• Anti Avsan
• Beatrice Ask
• och ett antal till, bland annat större delen av Konungarikets politiker.

Här vill jag be om ursäkt för att jag inte varit tydlig nog. Eftersom ni fortfarande befinner er i landet och fortsätter att uttala er så har ni antagligen inte begripit vad jag försökt att säga er. Jag ska förtydliga lite; ni inte är önskvärda inom landets gränser. Ni har med råge förverkat er rätt att trampa på Svensk mark. Ta för satan och ge er av så att jag slipper höra, se, förnimma er. Eventuellt, kanske, förhoppningsvis så finns det fortfarande kannibaler någonstans på vår planet. ÅK DIT! NU! SOFORT!

Om jag hade mindre hår, glasögon och en ful slips så skulle jag se ut så här

Läs mer om Christina Husmark-Pehrsson Samhälle Politik Barndom Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask Claes Månsson Anti Avsan Gunnar Axén, galningar, Thomas Bodström,

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

Dwight ser tillbaka på sin barndom

Jag växte upp i skogen, i dom delar av Östergötland där det på 70-talet fortfarande fanns troll. Människorna som levde i dom trakterna var i många fall lite annorlunda. Vi hade tant Lisbeth som avskydde jordgubbar men trots det envisades med att odla mängder av dom. Jag antar att anledningen kan finnas i det faktum att hon var väldigt ensam. I och med jordgubbslandet så fick hon åtminstone besök av traktens ungar som fick äta hur mycket av dom röda godsakerna dom orkade. När jag var sju började hon bjuda mig på konjak när jag kom dit. ”Håller förkylningen borta” sa hon. Lite längre bort, nedför en liten halvt igenvuxen skogsväg, bodde Martin och Gunnar i varsitt torp, dom ägnade större delen av tiden åt att avsky och förakta varandra. Martin åkte ett par gånger i veckan runt i grannskapet på sin gamla moped och berättade vilken idiot Gunnar var och vilka oförrätter han utsatte stackars Martin för. Gunnar i sin tur skrev brev till grannarna och berättade om det ränksmideri och ogudaktiga leverne som hans närmaste granne sedan 40 år ägnade sig åt. Sedan fanns Evert som var grishandlare. Han brukade lasta sin Mercedes full med griskultingar som han sedan åkte runt bland bönderna och sålde. Det var grisar i baksätet, i passagerarsätet och ibland även i en låda på taket. Framåt December kom han tillbaka, då med slaktredskapen i bakluckan. Alla dom här individerna framstår kanske som lite udda, men dom var inget. Stora originalpriset går till min bardoms stora skräck och fasa; John och Karin.

John och Karin var ett syskonpar i sjuttioårsåldern som bodde på en liten gård ungefär två kilometer från platsen där jag var bosatt. Dom var båda födda på gården och hade således aldrig flyttat hemifrån. Gården hade på 30 och 40-talet fått flera pris för bäst skötta gård, både i socken och häradsallmänning. Man delade ut sådana priser förr, möjligtvis gör man det fortfarande, det vet jag inget om. I vilket fall; deras far bad dom, när det var dags för honom att gå vidare till nästa värld, att dom skulle bo kvar och bevara gården som den var. Syskonen lovade och gjorde detta, men kanske inte exakt på det vis deras käre far hade tänkt sig. När en tegelpanna på taket sprack så fick den ligga kvar, dom hade ju lovat sin far att bevara gården som den var. När en ruta gick sönder kunde dom på sin höjd sätta för en masonitskiva så att det inte regnade in, dom hade ju lovat... Att måla huset var inte att tänka på. Klippa träd, gräs och buskar? Glöm det! Stället såg ut som en ostädad sopptipp, med människoliknande varelser boendes bland bråten.

Varje lördag åkte dom tre mil in till stan för att sälja egentillverkad ost och egenkärnat smör. Fordonet dom åkte på var en sliten traktor av 1940 års modell. John körde och Karin satt fastkedjad längst fram på den lilla lastpall som fanns där på äldre traktorer. Året runt, varje lördag, stod dom på torget och sålde sina mejerivaror. Karin brukade gå klädd i klänningar som hon sydde själv av säckväv och John gick omkring i gamla blåställ han ärvt av sin far. Syskonen var djupt religiösa, av den sorten som inte pratar så mycket om Jesus och Guds godhet utan mer om synden, straffet och det brinnande Gehenna. Deras religiositet tog sig bland annat det något udda uttrycket att när något av djuren dog så släpade dom ut det i skogen och kedjade fast det så att Djävulen inte skulle komma och ta det.

Skogen ja. Då är vi framme vid höjdpunkten gott folk. I enlighet med deras fars önskan skulle inte heller den skog som hörde till gården på något viss förändras. Det var inte tal om att avverka eller ens gallra i den. Det blev med åren en mycket mörk skog där ljuset aldrig nådde marken. Följaktligen dog all växtlighet på marknivå och det var en trollskog om jag någonsin har sett en, komplett med kreaturskadaver fastkedjade lite här och där. Som barn gick jag in i där en gång och ägnade sedan kommande år åt att drömma samma återkommande mardröm om barnätande troll som såg ut som John och Karin. Efter en sällsynt ihärdig storm i mitten på sjuttiotalet var stora delar av skogen att likna vid ett parti plockepinn och nu kunde myndigheterna inte tåla mer. Skogsvaktaren besökte dom och förklarade att skogen måste gallras ur, vilket syskonen givetvis tvärvägrade. Dom hade ju lovat pappa... Flera påstötningar gjordes men med samma resultat och till sist beslutades det om tvångsavverkning.

Följande fick vi berättat hemma, samma dag händelsen ägde rum, av en mycket skakad skogsarbetare. Skogsvaktaren dyker en förmiddag upp hemma hos John och Karin med ett arbetslag. Dom har traktorer, lastare, motorsågar och annat som kan tänkas behövas för att kunna göra en anständig skog av eländet. Karin kommer först ut och ber dom att bege sig för fan i våld därifrån. Ingen har en tanke på att lyda det rådet. Här ska det röjas skog, det är bestämmt och bara att finna sig i. Karin går in i huset och kommer genast ut igen, nu med en högaffel i händerna. Högaffeln visar sig passa precis runt skogsvaktarens hals och Karin naglar fast honom med den mot laduväggen. Skogsarbetarna skyndar fram för att bistå den nu mycket bleka mannen som hade tänkt sig en lugn och stillsam dag med lite skogsvård. Dom hinner inte fram innan dom hör John ropa på dom. När dom vänder sig åt hans håll så ser dom honom stå på verandan och stoppa patroner i hagelgeväret. Skogsvaktaren pissar på sig och börjar gråta, skogsarbetarna står mycket, mycket stilla. Det blev inte någon avverkning den dagen.

Läs mer om Skogsvård Samhälle Barndom

Länk till intressant.se