lördag 24 april 2010

Dwight drömmer

Inatt drömde jag att Ann-Christine Bärnsten var en ond ande som tog människor runt mig i besittning i syfte att flå mig levande. Alla som blev besatta, från brevbäraren till kassörskan på ICA, sjöng Ann-Christines gamla slagdänga; ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” medan dom stapplande och stirrande klöste efter mig. När jag försökte fly stoppades jag av en ogenomtränglig dimma med en konsistens som rabarberkräm. Jag vaknade och lyssnade en lång stund...



Det är mycket möjligt att det finns fler som tycker till om; Kultur Ann-Christine Bärnsten Drömmar

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

tisdag 20 april 2010

Dwight tittar lite förstrött på balansen

Ibland är jag en upptagen man, så denna vecka. Det innebär att jag inte har hunnit att studera dagens ämne, som är ett förslag till en ny skuldsaneringslag. Jag nöjer mig således med att tänka på Anta Avsan, Beatrice Ask och deras ord om att det måste finnas en balans när man pratar om ett så viktigt ämne. Samtidigt tittar jag på listan över dom remissinstanser som ombetts lämna ett utlåtande om lagförslaget:

  1. Sveriges Riksbank
  2. Hovrätten över Skåne och Blekinge
  3. Stockholms tingsrätt
  4. Gotlands tingsrätt
  5. Lunds tingsrätt
  6. Malmö tingsrätt
  7. Luleå tingsrätt
  8. Domstolsverket
  9. Finansinspektionen
  10. Försäkringskassan
  11. Skatteverket
  12. Kronofogdemyndigheten
  13. Centrala studiestödsnämnden
  14. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
  15. Konkurrensverket
  16. Tillväxtverket
  17. Konsumentverket
  18. Sveriges Kommuner och Landsting
  19. Sveriges advokatsamfund
  20. Svenskt Näringsliv
  21. Företagarna
  22. Svenska Bankföreningen
  23. FöretagarFörbundet
  24. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige
  25. Finansbolagens förening
  26. Ackordscentralen Stockholm
  27. Svensk Inkasso
  28. Svensk Handel
  29. Regelrådet
  30. Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare
  31. Föreningen Sveriges kronofogdar
  32. Riksförbundet Insolvens

Jag kan inte låta bli att förundras över dom förbannade kretinerna och frågor exploderar likt champagnebubblor i mitt huvud; Har dom några som helst kunskaper? Kan dom Svenska? Har dom ens en liten aning om vad ordet balans betyder? Är det dags att införa obligatoriska IQ-tester på riksdagsmän? Vet dom om att dom framstår som efterblivna? Ska jag tycka synd om dom eller bli förbannad? Ack ja, ack ja... så många frågor och inga svar.

Besök nu följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:


torsdag 15 april 2010

Dwight håller med folkpartiet

Christer Nylander är både folkpartist och ordförande i riksdagens kulturutskott. Han tycker att staten ska bestämma vad som är bra och dålig kultur. Det som är bra ska få höga kulturbidrag och dålig kultur får inga bidrag alls.

Det är en mycket bra tanke som med framgång har använts i ett flertal länder. Afghanistan, Tyskland och Chile, är bara några av dom länder där staten, med strålande resultat, har bestämt vad som är bra respektive dålig kultur.

Eftersom jag har bättre smak än alla andra så kommer kulturutskottet givetvis att vända sig till mig när det är dags att dela ut sekinerna, vilket i sin tur kommer att leda till att jag framöver kommer att få kulturbidrag för såväl banjospel som rondellhundskapande. Dramaten, Operan, Thomas Ledin och Symfoniorkestrarna kommer däremot att få klara sig utan några pengar alls. Dom ska vara glada att "kulturbål" inte kommer att införas förrän om fem år.

Man kan läsa om det här i en massa tidningar, bland annat i Metro.

Bra kultur:



Det är mycket möjligt att det finns fler som tycker till om; Kultur Rondellhundar Kulturbidrag

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

tisdag 13 april 2010

Dwight är lite tvärförbannad

Det finns något som heter fattigdomsstrecket, alltså en skiljelinje där brytpunkten går mellan fattig och icke fattig. 2006 var skiljelinjen på 12.684 riksdaler i disponibel inkomst per månad. Har man under det så är man alltså att räkna till de fattigas skara. Jag ska inte fördjupa mig i det utan överlåter det med varm hand till mina kollegor som du hittar lite längre ner här på sidan. Jag vill bara säga att själv har jag aldrig varit i närheten av att ha 12.000 pengar efter skatt.

Jag har ungefär 2.300:- kvar när skattemyndigheten, kronofogden, hyresvärden och andra som har intressen i min ekonomi har fått sitt. Känner jag mig fattig då? Visst, jag skulle inte tacka nej till mer guld och silver men mitt liv hänger inte på det. Jag har i vuxen ålder vid åtminstone två tillfällen gett bort eller slängt allt jag ägt. Det var inga ofantliga tillgångar, det mest dyrbara, i pengar räknat, var en gitarr som jag idag skulle kunna sälja för ca; 20.000:-. Ångrar jag det? Nej, för det är bara fråga om saker som har det värde vi för stunden tillskriver dom och just då var det för mig noll och någon annan hade större nytta av dom. Jag försöker att inte sätta alltför stor vikt vid materiella ting, säger jag samtidigt som jag har tonvis med saker som ligger i drivor här hemma och just nu funderar på hur jag ska kunna skaffa mig den där mikrofonen för 8.700:-.

Återigen visar jag alltså att konsekvens inte är min starka sida. Nu ska jag gå vidare med att säga att man ska akta sig för att dra alla över en kam samtidigt som jag själv gör det. Varför? För att jag är så väldans tuff att jag får göra som jag vill.

Påståendet att det finns fattiga i Konungariket brukar främst mötas med protester från dom som har hög inkomst och stor förmögenhet. Jämförelser med Sierra Leone och Liberia brukar vara populärt att dra till med. Det här är, som jag påpekade för ett par veckor sedan, ett urbota idiotiskt resonemang. Ska man diskutera Svensk fattigdom så måste man utgå från Svenska förhållanden, inte jämföra med ett krigshärjat Afrikanskt land där befolkningen lever i en ofattbar misär. Då ska man i konsekvensens namn jämföra allt, överallt, alltid... och allt mister då till sist sin egentliga betydelse och endast floskler och meningslösheter återstår.

Att dom besuttna inte vill veta av att fattigdom existerar i deras omedelbara närhet kan bero på att dom har en liten rest av samvete kvar och för att detta lilla spår av samvete inte ska löpa amok och få dom att bli äcklade över sig själva och sitt överflöd så leker dom struts. Eller också är det på det viset att fattigdom äcklar dom och för att slippa obehaget dom känner inför hungriga och trasiga människor så leker dom struts. Huvudet djupt ner i sanden medan dom i sitt sinne vrålar ”Det jag inte ser finns inte och den ståndpunkten tänker jag hålla fast vid om så Fan tar hem mig”. Och då säger jag lugnt och stilla; ”Oroa er inte, det kommer han att göra... det kommer han att göra.”

Att politiker i bestämmarposition förnekar existensen av fattigdom får troligtvis skyllas på självbevarelsedriften. Om en ansvarig politiker skulle ställa sig upp och säga att det finns medborgare som får snåla in på mat, kläder, mediciner, tandvård och liknande, så skulle han/hon samtidigt medge att hon/han inte sköter sitt jobb. Politiker i opposition påpekar däremot väldigt ofta att det finns gott om fattiga i landet, sedan glömmer dom snabbt bort det när det senare blir deras tur att bestämma. Den nuvarande regeringen kan möjligtvis räknas till undantagen. Dom har länge ansett att den procenten av folket som tjänar mest är fattigast och har därför sett till att dom fått lika mycket av de senare årens skattesänkningar som dom 25 procenten som tjänar minst. Ett annat undantag är pensionärerna, alla politiska partier är rörande överens om att pensionärer är fattiga, fast bara under några månader var fjärde år. Sedan återgår dom till att vara stenjobbiga kverulanter som bara ställer till besvär.

Ensamstående mammor brukar även dom användas som politiska slagträn, av någon outgrundlig anledning så förutsätts det att en ensamstående mamma är låginkomsttagare och lever i djupt armod. Jag känner ett flertal damer som både bor ensamma med sina barn och tjänar dubbelt mer än vad jag någonsin gjort. Sedan finns det givetvis ensamma mammor vars ekonomi är på gränsen till obefintlig och vars vardag är ett satans krig, men att använda begreppet som en synonym till utblottad underklass är som att säga att alla hantverkare är som dom som presenteras i Fuskbyggarna eller att säga att alla skuldsatta är som dom som porträtteras i TV3’s freakshow; Lyxfällan.

Direktörerna i riket har så länge jag kommer ihåg tjatat om att dom är fattigast därför att deras kollegor på General Motors, Apple, IBM eller något liknande, tjänar dubbelt så mycket som dom själva. Direktörerna brukar med jämna mellanrum hota med att flytta utomlands om dom inte får enorma löner för sina enormt ansvarsfyllda arbeten. Ansvaret brukar sedan skötas på följande vis; Direktör Brölkuk slarvar bort 700.000.000:- för företaget, han tar sitt ansvar, avgår och kvitterar ut en bonus på 70.000.000:-. Enligt mig så vore det absolut bästa att se till att dom köper en enkelbiljett när dom söker lyckan ute i världen, skicka sedan med någon som tar ifrån dom passet så fort dom nått sin destination. Politiker brukar använda ungefär samma resonemang när det gäller löner, gny över att President Ditt eller President Datt tjänar mycket mer, och samma metod när dom rört till det;, ta sitt ansvar, avgå, låta någon annan ordna upp skiten dom ställt till med och sedan kvittera ut en skaplig pension.

När jag tänker på hemlösa, försörjningsstödstagare, på barnfamiljer som är jagade av kronofogden och andra som har det riktigt djävulskt svårt att få tillvaron att gå ihop så ter sig höginkomsttagarnas och politikernas gny, gnäll och tårar över det enorma skattetrycket och deras svältlöner som barnsligt djävla gnäll. Om det inte vore för att dom skulle börja böla och ropa på ordningsmakten så skulle jag ge dom en örfil och säga åt dom att sluta sjåpa sig. Förakt är en ganska bra beskrivning av mina känslor för dom förbannade lipsillarna.

Jag måste sluta här för att jag håller på att arbeta upp en vrede som är i hjärnblödningsklassen.

Lyssna på lite musik nu:




Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på fattigdom så för att få lite fler nyanser tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting:

måndag 12 april 2010

Dwight tittar ännu en gång på TV

TV är jättebra för där får man lära sig sanningen om världen. I Lyxfällan får man veta att alla som är skuldsatta lever i lyx och överflöd samt är lite korkade, i Fuskbyggarna får bekräftat att alla byggarbetare är slarviga ondsinta idioter som inte kan någonting och i True Blood får vi äntligen bekräftat att det fanns vampyrer redan på vikingatiden.



På sidan Fattiga Riddare finns ett diskussionsforum, besök det.

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 6 april 2010

Dwight som indrivare


Jag tänkte givetvis avvika från ämnet lite idag också, men jag börjar lite försiktigt i rätt kategori som är Fattiga Riddare. Är du skuldsatt så tycker jag absolut att du ska ta en titt på FR’s forum. Där kan du få råd och information angående skulder, inkassobolag, kronofogden och annat relaterat. Att du kan diskutera livet med människor i samma situation, som förstår vad det handlar om, kan vissa dagar vara ovärderligt. Är du inte skuldsatt så tycker jag att du ska titta på forumet och skaffa dig en inblick i hur det ser ut för oss andra. Är du politiker så är det din förbannade plikt att läsa forumet dagligen, då finns chansen att du så småningom börjar förstå att det är riktiga människor som det handlar om.

Så, då viker vi av och tar en liten tur längs vägen som leder till mitt förflutna, en värld fylld av mörker, ondska och sånt. En varning; det här är inte för känsliga och ni läser det helt på egen risk.

1974 lånade Erik tre kronor av mig för att köpa en serietidning. Han vägrade lämna tillbaka pengarna och varje gång jag frågade efter dom så kom hans storebror och gav mig stryk. Givetvis slutade jag inte att fråga, jag utökade bara med att själv ge Erik stryk innan själva frågandet, stryk av hans storebror fick jag hur jag än gjorde. Det höll på så här i ca två månader ända tills Erik fick hjärnskakning och jag fick en tand utslagen. Först då var det någon vuxen som började undra vad fan vi höll på med. Vi fick gå till rektorn som förhörde oss och sedan ringde Eriks föräldrar och ”dom där jag bodde hos”. Dagen efter fick jag mina pengar, utan ränta och avgifter. Jag spenderade dom på godis som jag delade med Erik.

1988 lånade Mike 800:- av mig för att köpa sprit och knark. Han vägrade att lämna tillbaka pengarna och varje gång jag frågade efter dom så sa han att han inte hade några; ”Ah, va fan, soc strular”, ”Ah, va fan, jag blev rånad på varenda öre” och liknande förklaringar blev ett återkommande inslag i vår konversation. Efter ett par månader så började jag tröttna på situationen. En eftermiddag gick jag hem till honom, slog mig ner i soffan och frågade ännu en gång efter det som för mig då var en smärre förmögenhet. ”Ah, va fan, jag hade lagt ett kuvert med dina kulor i bokhyllan men det är nån som har snott dom” var en ny variant som jag inte hade hört förut. Jag reste mig och plockade fram paketerarkroken jag hade i innerfickan och placerade den i hans ena näsborre. En paketerarkrok är, för er som inte vet, ett verktyg man använder för att dra åt ståltråd runt saker som ser ut att behöva ståltråd runt sig. När man drar i handtaget så roterar själva kroken och ståltråden tvinnas. En sådan hade nu Mike i näsan och när jag drog uppåt så började kroken att sakta snurra. ”Vänta, vänta för fan, jag har lite undanstoppat” skrek han, jag släppte honom och han rotade fram en sedelbunt med cirka tretusen riksdaler. Jag fick mina pengar, utan ränta och avgifter, och sedan gick vi på krogen, jag bjöd på första pilsnern.

Jag har alltså vid minst två tillfällen i mitt liv använt våld och hot om våld för att driva in skulder. Varför håller jag då på och gnäller på inkassobolagen och Kronofogden för? Dom använder ju fullt lagliga vägar för att driva in det jag är skyldig Försäkringskassan, Skattemyndigheten, Radiotjänst, Hyresbostäder, Östgötatrafiken, Telia, Landstinget och ett antal till. I mitt fall är det inte frågan om att jag är skyldig tre kronor eller åttahundra kronor, det är sammanlagt hundratusentals som det är frågan om.

Borde inte jag då ha ett kok stryk? Borde inte jag få en krok i näsan? Eller är det så att jag anser mig bättre än inkassobolagen, bättre än Kronofogden? Är jag av den åsikten att jag har rätt att, med vilka medel som helst, ta det som är mitt men att ingen ska komma att kräva någonting av mig? Svaret är att jag inte skulle ha några invändningar mot att betala det jag är skyldig någon av dom jag räknade upp här ovan. Dom har jag haft en avtal, eller något liknande, med och jag har inte kunnat fullfölja min del, jag har alltså inte kunnat betala. Ett flertal av dom har sedan tyvärr sålt skulderna till diverse olika gangsterligor som går under samlingsnamnet inkassobolag.

Jag har aldrig ingått några som helst avtal eller uppgörelser med intrium-justitia, alektum, sergel eller några av deras kollegor i inkassobranschen. Trots det så svämmar brevlådan över med krav på rent påhittade summor. Dom 75.000:- som ett av inkassobolagen vill ha av mig var från början en skuld på 12.000:-, resterande 63.000:- är ränta och avgifter. I min värld är det att jämföra med stöld och det är inkassobolagen, med Claes Månsson som ligachef, som är skurkarna. Tjuvaktiga as.

Hur mycket av dom 65-70 miljarder som kronofogden vill ha av Konungarikets innevånare som består av räntor och avgifter och hur mycket som är riktiga skulder vore väldigt intressant att veta. Jag skrev till Kronofogden, frågade och fick följande svar;

Hej,
Vi kan tyvär inte ta fram denna uppgift.
Men återkom gärna efter sommaren. Vi håller på att arbeta om ett nytt system för att kunna ta fram denna typ av information.
När det blir klart kan jag inte svara på idag.

MVH Jonas Gustafsson

Jag kan inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt; Sveriges befolkning har en skuld på över 60 miljarder som ligger hos Kronofogden och ingen vet vad skulden består av... Jonas, jag lovar att höra av mig efter sommaren och tack för ditt svar.

Det börjar bli dags att avsluta det här nu och jag gör det på följande vis; Om jag 1974 hade resonerat och tänkt som ett inkassobolag så hade dom tre kronor som Erik lånat av mig snabbt växt till sisådär en 400:- och Mike hade 1988 helt plötsligt varit skyldig 6.200:-, minst. Dom av er som nu tycker att det hade varit rätt och rimligt räcker upp en hand. (paus) Jag ser tre händer, Bettan, Anti och Classe sitter och viftar därborta i hörnet, förbannade tokdjävlar.


Kumlabunkern nästa...


När ni har hämtat er från denna skildring av våld, fasa och laglöshet så tycker jag att ni ska ta och besöka följande damer och herrar och se vad dom har för syn på saker och ting: