Dwight som prostituerad

När jag var sjutton var jag en samvetslös ung man.

Det hela började med att Petter föreslog en tur till huvudstaden för att titta på Siouxsie and the Banshees. Både Lena och jag tyckte att det var en strålande idé. Vår totala avsaknad av kontanter var ett problem som vi antog skulle lösa sig på ett eller annat vis. Lifta var enkelt. Petter och jag lade oss i diket medan Lena ställde sig vid motorvägspåfarten, en klassiker i liftarbranschen som alltid verkar fungera. Det tog säkert tre minuter innan en medelålders man stannade för att förbarma sig över den stackars flickan som stod där helt allena. Lena höll upp dörren, vi reste oss ur diket och hoppade in i baksätet innan bilisten hann reagera. Det blev en tyst resa, mannen bakom ratten sade inte ett ord på hela vägen.

I början på åttiotalet kunde man åka precis var som helst och ordna någonstans att bo på nolltid. Såg man någon som hade någon som helst likhet med en punkare så hälsade man och frågade efter någonstans att sova så var det klart. Så också den här gången. Efter konserten, som jag tyckte var ganska värdelös, frågade vi en grabb med blått hår och ringar i ögonbrynen om logi. Han bjöd med oss hem till sig, öl, vin och mackor.

Dagen efter började vi fundera över hur fan vi skulle ta oss hem. Lifta från Stockholm var inte att tänka på och tågbiljetter kostade pengar vi inte hade. Att stjäla en bil kom upp som förslag men ratades på grund av samtligas bristande kunskaper i bilkörande. Tågpengar då, ordna, fixa, greja. Någon nämnde det politiskt korrekta i att råna en hortorsk. En strålande idé tyckte samtliga. Vi var alltså tre unga män och en ung dam och vem som skulle agera lockbete var så att säga självklart. Lena var dock av en annan åsikt, hon tänkte inte på några villkor stå på Malmskillnadsgatan ensam. Någon av oss andra fick helt enkelt göra henne sällskap om det skulle bli något av. Eftersom jag redan då gjorde saker utan att tänka mig för så sa jag ”visst, jag hänger på”. Lena plockade fram strumpbyxor och en kjol ur sin väska, jag bytte om. Hon sminkade mig med ett tjockt lager av saker jag inte vet vad dom heter och till sist såg jag ut som en 187 cm lång sjuttonårig transvestit. Alla var nöjda och vi gick ut.

Vi ställde oss i ett gathörn och väntade. Ett par gentlemän kom fram men avvek ganska snart efter att ha tittat lite närmare på oss, eller rättare sagt på mig. Efter ca 20 minuter kom en stupfull man fram och frågade med finsk brytning efter priset. Lena sade 600 och mannen frågade om det var för oss båda. ”Givetvis” svarade Lena glatt och vi började gå nedför en tvärgata. Två kvarter bort väntade Petter och den blåhårige. När vi passerade så slet dom in den finske mannen i ett valv, gav honom en smäll och höll fast honom medan jag tog plånboken. Han fick en smäll till så att han skulle sluta att skrika, sedan sprang vi, slet pengarna ur plånboken och släppte den på marken. Han hade 300 riksdaler, hälften av vad Lena hade angett som pris för en stund tillsammans med två unga flickor från landet. Ett tag var vi väldigt upprörda över att han hade tänkt att lura oss.

Pengarna räckte givetvis inte till några tågbiljetter. Vi köpte vin för pengarna och satte oss på toaletten på det södergående tåget. Det fungerade bra tills strax efter Nyköping då konduktören låste upp dörren och med ett elakt flin frågade efter biljetterna. Vi fick böter och blev avslängda i Norrköping.

Den blåhårige ynglingen träffade jag aldrig igen, inte heller den Finske mannen. Petter har jag inte träffat på femton år, han lär föda upp raskatter någonstans i södra Polen. Lena är numera en berömd författarinna vars böcker har filmats, ibland ser jag henne på TV. Jag sitter här, skriver olika saker och undrar hur det kommer sig att jag slutade upp att bete mig på det här viset.

Läs mer om Prostitution Samhälle Ungdom

Länk till intressant.se
Länk till Bloggkartan